Johannes Dude

Jag sneglade på tv-tablån på tv.nu, och kollade självklart in vad Kunskapskanalen hade att bjuda på ikväll. Såg att "Solen" skulle gå, och funderade på om det skulle vara vetenskapligt (awesomeligt) eller typ miljö och samhälle eller nåt (boring boring). Så jag kollade på informationen om själva programmet:
"Är solen svaret på våra kommande energibehov? Med hjälp av satelliter och teleskop får vi se några av de bästa bilderna hittills av denna planet."
Tv.nu puts the kunskap in Kunskapskanalen.
Förövrigt tänker jag, precis som den riktiga planeten solen, inte titta direkt på programmet.

Alltså, det finns minst två gråa hår i min stonerkalufs. Och min spegelmotorik är så oslipad att jag inte kommer åt att rycka bort dom. Tänk att det ska vara så svårt att koordinera sig med sin spegelbild.

Spis = art.

Förövrigt så har mitt gamla favoritband Hopesfall kommit tillbaka till mig som i en dröm. Och jag älskart.
Melodiöst, vackert, ångestladdat och mystiskt. Och en svår historia. Bandmedlemmar har hoppat av och tvingats lämna på löpande band, och efter 2002-släppet The Satellite Years böt bandet sound helt och blev ointressant. Nu har dom lagt ner forever, och det var kanske lika bra. Men sorgligt att det gick som det gick.

Så fort det verkar hoppfullt och en lösning tycks vara inom räckhåll, så vänds hela steken - igen. Sen ett år har jag kämpat med att ställa mitt liv till rätta; fixa boende, betala av mina skulder, må bra med mig själv och hitta nånting att göra. Det går långsamt, men det går i alla fall. Även om det känns som skiten aldrig slutar falla på mig. Nån som spelat Tetris Attack mot någon riktigt duktig (typ mig, haha) vet hur det känns.
Men ändå lyckas jag hålla ett någorlunda gott sinne. Jag trivs med mig själv och känner att jag börjar rättfärdiga mitt leverne lite. Och jag har alla runt omkring mig att tacka. Alla som låter mig bo hos dom, min mamma och alla andra. Ni har inte minst gjort det möjligt för mig att styra upp min tillvaro, men framförallt fått mig att må bättre. Och det känns helt awesome.
Förändringen är på g.

Snakke norsk med meg?

Min lärare Reza är inte så bra på svenska, så han varvar undervisningen med engelska, som han inte heller är speciellt bra på.
Pasent = patient.

Nu har jag lagt till en ny kategori på bloggen, nämligen "Pugget". Jag har ju börjat på universitetet nu, och hade min första lektion idag. Jag läser Psykologi A, enskild kurs.
Jag var på inskrivning i torsdags, och då var hela sektionen med, men sen var det kursintroduktion för psykologerna. Och alla som skulle läsa själva psykolog-programmet var helt uppstyrda och såg seriösa ut. När dom bad oss som skulle läsa enskild kurs att räcka upp handen så var det bara alla slackers som gjorde det haha.
Så idag hade vi första lektionen då. Läraren är invandrare och skitdålig på svenska. Men han tar hälften på engelska. Det gör inte mig nåt, om det inte hade vart för den handfull know-it-alls som ska överprestera för att hävda sig, som så fort det blir en paus efter ett engelskt ord förväntar sig att dom ska översätta åt resten av klassen. Jag bryr mig inte, ingen gör. Skärp er.
Kurslitteraturen är också på engelska, och det gör mig inget heller, bara jag får lära mig termers namn på svenska också. Och det är här jag blir skeptisk. Lärarens bristande svenskakunskaper gör mig rädd att jag inte kommer få lära mig termer och begrepp ordentligt. Som ett exempel förklarade han att "school" hette samma sak på svenska, alltså "skol". Plus att han lägger till ett "e" framför "s", så han låter som Borat när han pratar engelska.
Sen känns det konstigt att plugga igen. Men det känns även bra, det kommer bli bra. Jag ser redan fram emot morgondagen lektion.

Haha idag spelades en låt med Lovedrug till eftertexterna på Next!

OMG är det en visdomstand jag känner? Fyfan. Det hoppas jag verkligen inte.

Det här med kommunikation alltså. Vilken grej.
Förövrigt så har jag styrt idag. CSN och ÖBO. Och imorn ska jag jobba. Skapligt pepp, fast tvärtom.
Ikväll lyckades jag hamna på Pastabaren, utan att jag räknat med det. Och jag drack öl, vilket jag absolut inte räknat med.
Jag har vart tankfull och knee deep i mina tankesvängar hela dagen och kvällen. Fast jag har bara ätit mackor, på 39:ans och på Subway.
Jaja. Så är det. Det är många sätt som är som dom är.

I morse hade jag en stark känsla av att jag inte behövde gå upp. Jag ville verkligen inte, men det vill jag aldrig. Men nu kändes det okej, det var lugnt att jag låg och drog mig. Hade ingen större plan om när eller hur jag skulle ta mig till firman, det skulle lösa sig liksom.
Det hade att göra med att Stellan inte alltid är där i tid. Jag hade ingen större lust att stå utanför och frysa utan mobilpengar. Och mina föraningar stämde gott och väl - halv tio ringde Stellan och sa att han skulle åka hemifrån och undrade om jag ville ha skjuts, haha.
Förövrigt är det min sista vecka nu. Eller egentligen slutar jag nästa vecka, men jag börjar skolan på måndag, så vi får se hur det blir. Lite vemodigt känns det dock att sluta på firman. Men det är lugnt.

Det har blivit påtagligt på senare vilken relation jag har med dom runt omkring mig. Som om känslor dragits till sin spets. Vet inte riktigt vad jag ska göra med det, men det är nåt jag kom att tänka på.
Annars går det hittils ganska bra för 2009 som ett dramafritt år. Om man bara är ärlig kommer det nog gå bra. Min moral har ställts på prov den senaste tiden lite grann. Men det är inte svårare än mitt motto: Man borde göra saker man borde göra, och man borde inte göra saker man inte borde göra.
Nu ska jag ut och bli upphämtad av Tommy och åka till jobbet.

När ska jag bli FRISK!? Seriöst. Jag är trött på att låta som ett fyllo när jag pratar, och att det alltid smakar äckligt i min mun. Jag har ingen matlust. Jag vill kunna jobba igen liksom.
Alla är typ sjuka nu, skapligt annoying. Och så har det det plötsligt blivit omänskligt kallt.
Jag håller på att få smärre panik för krånglet med att fixa studentlägenhet samt att jag inte fyllt i och skickat in mina CSN-papper, för jag fattar mig inte på hur man ska göra. Framförhållarn!
Så ska 2009 bli ett dramafritt år tydligen. Vi får väl se hur det går, men jag är på och ska jag göra så gott jag kan.

Nytt år, till slut. 2008 började kännas gammalt. Vad hände egentligen under året som gick?

Januari:
Jag inledde någon slags gabber-period och Mattias flyttade till Danmark.

Februari:
Jag lär känna en underbar människa, nämligen Sofia. Vi träffas och blir enormt kära i varandra och blir tillsammans.
Jag upptäcker även dödsmetal som blir en genre jag fortsatt lyssna på sen dess.

Mars:
Ganska händlelös månad. Upptäckte Dengue Fever, våren kom och jag spenderade en massa tid med Sofia.

April:
Hänger med Truckfighters på turné i Holland och har det asjobbigt och skitroligt.

Maj:
SNAP! har en lyckad premiär, och Sofia har studentskiva som jag blir jättefull på. Haha.

Juni:
Fick nog och flyttade från Grythyttan, och in hos Sam. Annars ganska händelselös månad. Var på Furuvik med Sofia och hennes systerdotter, 89:orna studenten, Killing the Dream släppte nytt och mer SNAP!

Juli:
Arvikafestivalen blev som den blev och fulländade mitt beslut jag funderat på ett tag, nämligen att aldrig åka på festival igen. Lärde känna Huyen.

Augusti:
Sofia flyttade till Örebro, syrran gifte sig. Sen gjorde jag och Sofia slut. Jag och Sam bosätter oss i Sandras bortresta föräldrars lägenhet och jag pajar deras dator.

September:
Sam åker till Barcelona, och jag flyttar hem till Jonas. Jag träffar Mia.

Oktober:
Jag börjar min praktik på Ljus & Nöje, upptäcker The Dandy Warhols. Sam återvänder till Sverige.

November:
Obama vinner valet, jag upptäcker Wonder Girls.

December:
Zeitgeist: Addendum sätter sina spår i mig, jag har en av dom bästa jularna nånsin, jag sätter min och Patriks vänskap på prov.

Åh, jag vill ha en flickvän.

Visserligen är influensan över, men the aftermath är nästan värre än själva sjukdomen. Min mage har fått frispel, jag blöder näsblod och min hals har svullnat igen till den punkt att den blivit oanvändbar. Jag kan inte prata, inte hosta, knappt svälja, knappt andas.
Jag vet snart inte riktigt vart jag ska ta vägen alltså.

Åh, jag älskar 90-talets alternativrockscen och deras musikvideor.

Som så många andra firanden är jag ofta bitter över nyår, all överskattning och förhållandevis dålig utdelning. Många gånger har jag tänkt bojkotta festandet helt, men det har självklart aldrig blivit av. Förutom det nyåret som just passerat. Jag hade inte mycket till val.
Sofia är hemrest till Tierp över jul och nyår, så jag har fri tillgång till hennes lägenhet ifall jag skulle behöva sova borta nån dag. Så där var ett bra ställe att sätta mig själv i karantän, tyckte jag. Eftersom jag drabbades av självaste influensan. På självaste nyårsafton. Vilket jävla skämt.
Som tur är kom min kära moder in med en påse innehållandes diverse mediciner, så jag lyckades hålla nere sjukan på en hanterbar nivå. Fast jag kunde knappt röra mig ur sängen. Och datorn hade Fia tagit med sig, så min enda kontakt med omvärlden var min mobiltelefon - som snart skulle dö. Som tur är hann jag få tag i Robin så han kom förbi och lånade ut sin laddare innan han drog vidare på den förfest jag skulle förgyllt med min awesomeness.
Så jag kunde i alla fall smsa runt med folk fram till strax innan tolvslaget. Sen gick det inte att smsa någon på en timme typ.

På nyårsdagen mådde jag bättre och kunde till och med äta en hel pizza till frukost.
Däremot störde jag mig på hostan och tog en till dos av den morfinbaserade hostmedicinen efter åtta på kvällen. Det skulle jag inte gjort. Förutom en vansinnig träningsvärk av allt hostande, så var jag även hungrig, så jag begav mig till Ica. På vägen började en obeskrivlig smärta jag kände igen sen gammalt gro i övre delen av magen. Sist jag kände denna smärta var sist jag tog för mycket av ovannämnda hostmedicin. Så jag fick försöka gå hem igen, och det var knappt att jag klarade det tror jag. Jag somnade med en nyansrik och flerbottnad smärta i magen.

Idag mår jag mycket bättre och har lyckats tagit mig hem till Jonas igen. Det känns som jag vart med i Robinsson, jag har vart avskuren från omgivningen, mått skit och vart hungrig och nu är jag tillbaka och helt skäggig.