Johannes Dude

rotfruktsgratäng, grillad kycklingfilé och bearnaisesås.
8:19 PM Jun 9th from web

Stor, större, störst.
Små, smärre, smärst..?

Jag har alltid älskat hiphop, en kärlek som glömts lite för alla nya musikaliska förälskelser jag stött på. I slutet av den tid då hiphop och rap var den dominerande genren i mitt lyssnande så var det mest obskyra och mer intressanta än bra stilar och subgenrer. Det som fastnat och återkommit senare är den simpla och genuina samplingsbaserade hiphopen '92-'94.
På senare tid har jag blivit introducerad till en grupp jag missade totalt när det väl begav sig, nämligen The Pharcyde. Rolig, lekfull, och tight rap på avslappade och gungande beats. Ljuv musik för mina öron.
Ingen mindre än Spike Jonze har även gjort en musikvideo till en (av väldigt många) av deras guldkorn, "Drop". Videon är helt sjukt snygg och smart gjord med enkla medel. Bon apetit.

Jag började titta på seien True Blood nyligen. Jag har hört nästan uteslutande bra kritik om serien, och har fått den tipsad om flera gånger, men aldrig riktigt kommit till skott med att se den. Sen berättade Per den grundläggande storyn, om vilka omständigheter som rådde, förutom att det var vampyrer med, vilket konstigt nog är det enda jag hittills hört om True Blood. Det fick mig att till slut att tag i att ge serien en ärlig chans.
Till en början var jag överraskad av den oväntade settingen; den Amerikanska södern. Jag hade inte förväntat mig det, men det funkade. Men allt eftersom den första säsongen framskred började jag känna att serien inte var så bra som jag hört att den var. Halvtaskigt skådespeleri, fåniga och emellanåt klyschiga plot devices, krystade karaktärer som är ganska okonsekvent skrivna, och som inte väcker sympati. Upprepande story. Allt för alla handlade om huvudkaraktären, som att världen kretsade kring henne.
Jag slutade titta efter episod 9, men jag fortsatte tänka på serien och storyn. Pratade med folk om den. Tills jag satte mig ner och pinade igenom dom sista avsnitten av säsongen. Jag var tvungen att veta hur det gick, ett slags "bara lite till"-tänk bara för att se vad det blev av allt. Och jag tänkte att det är såhär anhängare till min hatserie Lost rättfärdigar sitt engagemang! "Jo jag vet att det är lame, och spårat ur totalt, att storyn är upprepande och långsökt, att karaktärerna flipfloppar med sina motiv hela tiden, som bara är en av många dåliga plot devices, och att karaktärerna i sig är stereotypa och förutsägbara. Men jag ska bara se hur det går."
Lost-effekten. Likt karaktärerna i serien är man förlorad och borttappad i sitt engagemang, och blir lika desperata som dom. Man ser mellan fingrarna, sväljer större bitar, köper mer. Trots att man är medveten om kvalitén är man inte kritisk på samma avgörande sätt. Man blir själv inkonsekvent.
Denna effekt visar sig i en rad sammanhang. I serietittande är det väldigt frekvent, ta Prison Break (som förövrigt verkar tappa effekten på senare tid), Desperate Housewives, Family Guy, CSI (som jag anser inte har mycket annat än just effekten att erbjuda), och sist men absolut inte minst Simpsons.
Jag har själv upplevt Lost-effekten många gånger. I böcker, tv-spel (Driver, Grandia), filmer (Sagan om Ringen, 40 Year old Virgin) och musik (Silverstein, Venetian Snares). Jag har ändå svårt för fastna i sånt jag inte tycker håller måttet. Och jag uppmuntrar att distansera sig från effektens inflytande, det är befriande. Men jag kan inte lova att jag inte kommer fortsätta kolla på True Blood ändå.

För ett tag sen stötte jag på Facebook-gruppen "Blåneka - vägen till framgång" som förespråkar den enkla, men geniala vägen ur, i princip, vilken konflikt som helst. Vad det än är så ska man intala sig själv att inget hänt, förneka in i det sista. Några exempel på när detta grepp tillämpas som tas upp är bland annat:
Säger a-kassan att du inte söker jobb (och har rätt) - blåneka. Du söker visst jobb.
Röker du 20 cigaretter om dagen och folk gnäller - blåneka.
Blir du utkastad från krogen och det kommer ut - blåneka.

Dom beskriver även processen blåneka och stärker dom blånekare som redan är aktiva där ute.
Och inte helt osökt kommer jag att tänka på, vad som måste vara blånekares anthem - "It wasn't Me".

Alltså jag älskar Razor.

Through the tallest wave
Into outer space

Och nu är det helg! Yaay! <3

Ett nytt inslag i min vardagliga rutin är att lägga mig vid ett och kolla på Arkiv X, följt av Ally McBeal som man kan somna till om det är ett tråkigt avsnitt (jag älskar sleep-funktionen på tv'n). Jag vet inte om TV4 har en tumregel att sluta sända reklam i programmen efter två på natten, men det verkar så, då Ally McBeal inte har några reklampauser.
Arkiv X har två tre stycken, jag har inte räknat, men den första är ganska tidigt i avsnittet. Inget att höja ögonbrynen för, man är van vid det här laget. Men så fort det tonar till svart i Ally McBeal, där reklampausen normalt sett brukar inträffa, då flyttas mitt fokus till TV4-loggan uppe i högra hörnet. Något jag tänkt på på senare tid. Man känner på sig att pausen är påväg, men man vet inte med svensk tv, eftersom det är fler pauser i Amerika så blir det några svarta sekunder mellan akter i programmet i fråga ungefär dubbelt så ofta som vi har reklam i Sverige. För att se om det faktiskt kommer bli en paus så tittar jag på kanalens logga, för att se om den försvinner.
Även fast jag vet att jag får se hela Ally McBeal oavbrutet, far mina ögon till tv'ns uppre högra hörn, som en reflex. Och detta gör jag oavsett vilket program, eller kanal jag tittar på. Är det bara jag, eller finns det fler som lider av det här?

Och ute är vädret grumpet och det känns som ett oväder är på g, fast man vet inte säkert.
Lite som det känns just nu i största allmänhet.

Det råder en lätt kognitiv dissonans hos mig känner jag. Tänk vad man kan lära sig på psykologin.

Nu har jag äntligen flyttat in. Jag bor numera på Tallrisvägen i Brickebacken. Det är väl skönt att ha någonstans att bo, och ha mina grejer på ett ställe. Men jag känner mig ändå blåst av Öbo. 1900 spänn i månaden för 15 kvm så långt utanför stan att man får jetlag när man tar bussen dit. Dessutom delar jag fortfarande kök och badrum med en annan dude som bor där. Även om han verkar ganska skön, så måste jag ändå leva i andras stök och smuts. Jag är trött på det. Men jag får väl se det som en motivation att fortsätta söka lägenheter. För hos Öbo vill jag inte ha mer att göra med. För som namnet antyder så är man som lämnad själv på en öde ö, och måste klara sig helt själv, mot alla odds. Och jag tänker inte vara en öbo längre än nödvändigt.

Ah, statistik!

Allt rännande runt gör det svårt för mig att hålla en konstant ström av innehållsspäckade blogginlägg. Men på bilddagboken finns det alltid spännande lekar och formulär att fylla i. Jag hittade en sån på min gamla vän Malins bilddagbok:
"Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn! Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug! Om personen som gjorde innan dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort. Du får heller inte skriva samma svar två gånger! Lycka till!"

1. Vad heter du? Johannes.
2. Ett ord på fyra bokstäver: Jaså.
3. Flicknamn: Jill.
4. Pojknamn: Jack.
5. Yrke: Jobb.
6. Färg: Junilistan-gul (tack Patrik).
7. Klädesplagg: Jeans.
8. Mat: Jordnötssmör.
9. Sak i badrummet: Jif.
10. Plats/stad: Johannesburg! Haha.
11. En orsak att vara sen: J
12. Något man skriker: JAJJEMÄN!
13. Film: Jaws.
14. Något man dricker: Jägermeister.
15. Band: Jumper.
16. Djur: Jak.
17. Gatunamn: Järnvägsgatan.
18. Bil: Jaguar (tack igen Patrik)
19. Sång: Joels buss!
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Junta.

Nu har sofia kommit hem, så jag är inte utan dator längre.
Hittade en sån där google-lek, man ska googla sitt namn + är, inom citationstecken ("Johannes är") och så ska man ta dom fem första resultaten och typ... skriva på sin bilddagbok eller vad som helst. Påminner lite om googlism.com, som sammanfattar söksvar på google i meningar.
På första "leken" fick jag detta resultat:
Johannes är serietecknare
Johannes är ett mensbarn & bög
Johannes är Sveriges sexigaste kille
Johannes är lycklig över att vara påplats
Johannes är grym!
Ptja. En ska väl inte klaga över det där.
Det var ett tag sen jag prövade googlism.com (det enda sökresultatet på "hamstah" är "hamstah is in the hizzouse"), och av den långa listan som kommer upp så är det här dom fem första som kommer upp:
Johannes is from vaaksy
Johannes is getrouwd rucphen 25 jan 1858
Johannes is beheaded king herodes heard everything that had done jesus
Johannes is more self assured
Johannes is a 13 year old boy; he sits hunched up
Ja det var ju kul. Annars var det mest holländska resultat.
Aja.

Det känns som man ser det norska språket lite som en avart av en avart av en svensk dialekt, som nånting man typ förstår och inte behöver ta på allvar så mycket. Men det är faktiskt ett annat språk, och det kan bli förvirrande om man inte ser upp. För många ord på svenska betyder något annat på norska; elak på norska heter "slem", och kallar du någon för tös här så menar du "hora". Samt att dom översätter titlarna på nästan alla tv-program; Familien Griffin (Family Guy) och Frustrerte Fruer (Desperate Housewives) för att ta ett par exempel.
Sen är Norge dyrt. Inte nog med att NOKen är ungefär 1,2 gånger SEKen, så är allt ungefär en norsk tia dyrare. Fast utbudet är större också. På mataffären Meny har dom en hel vägg med fryspizzor av olika märken och varianter. Samtidigt som klassklyftan verkar större här.
Och det är så himla kallt. Haha.
På tisdag kommer jag hem. Det blir skönt, eftersom jag blir hemsjuk om jag är borta längre än tre dagar. Fast tråkigt med. För sen dröjer det innan jag får träffa Klara igen. I alla fall ett par veckor. Men det må gå!

Imorgon vid den här tiden sitter jag på bussen till Oslo.
Hur gick här till? Vad gör du med mig? Fast det spelar ingen roll. Man behöver inte ha svar på precis alla frågor jämt. Ibland är frågorna i sig svar på andra saker här i livet. Och det är bara att go with the flow liksom.

Erik, vad du förstör.
Har någon en sovplats åt mig i helgen? Buhu.