Johannes Dude

Idag är det tydligen Jordens Dag, Earth Day, nånting man firar varje år den 22:a april för att uppmärksamma och uppskatta miljön. Tydligen. Jag har aldrig hört talas om det, men så är jag inte speciellt insatt heller. Jag var tvungen att wikipedia (ett verb som inte alls ligger lika bra i munnen som "googla") det för att få lite klarhet. Förresten så grundades dagen 1970 av en senator vid namn Gaylord Nelson. Haha.
Så en hel dag, ganska snart efter vi haft Earth Hour. Men varför måste vi ha dagar och tidpunkter tillägnade åt viktiga ämnen? Samma sak med galor och jippon för cancer, aids, "barnen i Afrika", och allt annat man kan stå för genom att göra nånting i en kort period, eller visa med en nål, mustasch eller band. Vad som borde uppmuntras är väl en värld där att hjälpa andra eller planeten inte ska vara en ståndpunkt, utan en självklarhet.
Artister som U2 som ställer upp på gratisgalor hit och dit, Madonna som adopterar nån unge från nåt land som har det svårt, företag och organisationer som visar sitt engagemang genom att slå av strömmen, en timme om året. Tro inte att detta är att hjälpa, och tro inte att det räcker för att göra en skillnad. Det är bara till för image och marknadsföring, en tom gest mot dom som verkligen behöver hjälp.
Och som vanligt får dom som syns i media stå som förebild för vad den vanliga människan bör göra. Dom vill att vi ska tro att det räcker att skänka pengar när det finns ett nummer på tv att ringa när nån artist uppträder på en gala. Och vi vill gärna döva vårat samvete, för att slippa tänka på dom som har det värre än oss.

Såg att det börjar bli dags för den svenska varianten av bakistv-programmet "I Survived A Japanese Game Show", som självklart får en käck svensk titel, närmare bestämt "Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show!"
Programmet i sig är en dokusåpa där deltagare elimineras i en japanskt knasig gameshow, och det amerikanska orginalet är faktiskt ganska underhållande, på ett stand by-sätt.
Ofta är dokusåpor och liknande mer underhållande på amerikanska, för att ptja, jänkare är ganska dumma i huvudet och har en så konstig inställning. Som om dom är taggad för konflikter. Men svenskar är så svenska och ofta blir det ganska platt och trist. Men det är ju värt en titt på svenska "Japanese Game Show" tänkte jag. Men så såg jag reklamen. "NIO SVENSKA KÄNDISAR!!" Så det blir ingen japansk tv-show (?) för mig.
Varför ska vi i Sverige klämma in kändisar i allt? Wipeout till exempel, som jag såg fram emot (DET ÄR TYP SOM ETT PLATTFORMSSPEL FAST PÅ RIKTIGT! <3). Okej att vi samkör med Norge och Danmark. Men dom har inga kändisar med. Varför ska då vi svenska bli tvingade att se jävla Dogge och Linda Rosing ränna runt och faila mer som personer än i själva programmet? Room Service är ett ganska okej program för att vara inredning. Men nu ska dom ju inreda kändisars bostäder.
Ska jag vara ärlig så kommer jag inte på några fler exempel, även om jag vet att det finns. Jag kommer bara inte på något för stunden. Men jag funderar på varför? Vad är det som gör att tv med kändisar känns mer säkert? Jag är ju inte puckad, jag fattar ju intresset för kändisar. Det är därför program som Let's Dance och is-motsvarigheten finns. Det borde finnas fler såna, där kändisar kunde offra sin värdighet för en skjuts i sin patetiska karriär. Så dom slutade vara med i program för vanliga människor.

Jag kan väl inte påstå att jag nånsin trott på karma. Det är för att jag sett det som någon slags övernaturlig kraft, eller energi som ger oss någon slags mening. Men nu har jag tänkt om.
Jag har börjat se på karma som en effekt snarare än en energi. En verkan, inte en orsak. Den senaste tiden har så mycket gott kommit min väg, jag känner att livet ler mot mig. Därför att jag har blivit en bättre människa. Karma.
Jag tror snarare på sunt förnuft. Bara man är ärlig mot sig själv och lyssnar på sitt förnuft så blir allt mycket lättare att ta tag i. Och det finns mycket att koppla till vad som krävs för att man ska kunna gör så, och vad det egentligen innebär att leva på det sättet. Men det är inte relevant här.
Jag är mest tacksam för den karmaeffekt som jag upplever nu, det är ett tecken på att jag lever ett gott liv nu för tiden.

(Inspirerationen till detta inlägg är alla fantastiska människor jag lärt känna, det riktiga tecknet på denna effekt. Tack på er!)

Idag har jag ringt runt och bustat balls hos våra fantastiska instutioner Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Dom har nämligen sjabblat till det såpass att mitt CSN-bidrag inte kommit än, för att nånstans iden otroligt omständiga och onödigt invecklade processen att distrubera aktivitetsstöd så har någon skrivit en siffra fel. Ett år, närmare bestämt. Så CSN vill inte ge mig pengar, för dom tror att jag har ersättning till januari 2010, istället för 2009.
Förut har jag inte hållt personen jag pratar med ansvarig för dom fel den instution människan i frågan arbetar för. Jag menar, dom är bara anställda och får höra samma skit dag ut och dag in. Men jag har ändrat inställning lite. Jag har blivit helt övertygad om att ingen på planeten tycker om varken AF eller FK. Deras ursprungliga funktioner i samhället har sedan länge fallit bort. Det förmedlas inga jobb, om man ens kan kalla det för jobb. Och inte fan känner jag mig speciellt säker med den penning jag får.
Vad jag menar är dom måste sluta funka helt och hållet. Tänk en värld där ingen vill jobba som arbetsförmedlare. Då blir det ingen "Arbets"-"förmedling". Sen finns det en omfattande politisk diskussion till det här också. Men det är lika tråkigt att skriva som att läsa. Jag menar bara att för oss halvmesyrer som inte kan ställa sig utanför systemet och klara sig i alla fall, så finns det saker att göra. Varje handling är en liten bäck, oavsett om det är att inte klistra på en trevlighet, utan att faktiskt uttrycka sitt missnöje, eller om man väljer att dela ut flygblad för Arbetsförnedringen inne hos AF. Bara man inte ger med sig och finner sig i att vara missnöjd.

Det är inte många saker jag är bra på, och det är mest dåliga saker jag är bra på. Kanske för att det är lättare och mindre jobb att göra dåliga saker. Men egentligen kan jag vara ganska bra, något som jag börjat syssla med efter jag vart som sämst.
Men när väl gör dåliga saker, gör jag det ordentligt och jag tappar självrespekten i takt med att dom runt mig tappar sin respekt för mig.
Men en dålig sak ska jag inte vara bra på nu för tiden i alla fall, och det är att tycka synd om mig själv och gnälla om det. Jag får helt enkelt skylla mig själv och jobba hårt, för förlåt i ord har ingen betydelse om det inte finns något förlåt i en handling.

Idag när jag kom till jobbet kände jag för första gången sen jag började där att, fyfan. Är det så här det ska vara? Gå upp, fastän man är trött och vill ligga kvar. Kanske sover man med någon man tycker om, som man måste lämna. Lägga ut pengar på att ta sig nånstans där man slösar bort dom få ljusa timmar dygnet bjuder på. För att komma hem sent och vara för trött och motivationslös, eftersom jobbet slukar ens energi och uppmärksamhet.
Och det här ska man göra. Varje vardag. I resten av sitt liv. För att få pengar.
Och det gjorde mig ganska nere.
Men jag får väl skylla på att det är måndag.

Den bästa av alla spammigheter jag har för mig är nog hela kanske-grejen:
Perhaps - possibly - maybe - or. Och nu senaste tillskottet methinks.