Johannes Dude

Jag måste låtsas för Arbetsförmedlingen, för att sen låtsas för Soc att jag vill och försöker skaffa ett jobb, för att dom ska låtsas tro på mig för att skriva det på ett papper som ger mig en inkomst som låtsas vara tillräckligt för att leva på. Ett spel som kallas byråkrati.
Dålig inställning kallas det, har jag hört. I hela mitt liv. Dålig inställning. Kan mer än vad jag gör. "Det är bara att..." vadå? Rycka upp sig? Gilla läget? Stå ut? Om jag kunde skulle jag. Jag har slutligen insett att det är ett fundamentalt problem jag har, ett problem att respektera och försöka ta tag i. Synd bara att jag hela tiden måste försvara mig, och mitt problem. Eftersom alla inblandade i processen "att hjälpa mig", fortsätter förklara för mig att jag "bara" har dålig attityd. Säger till mig att rycka upp mig, och gilla läget och ändra inställning. Och jag måste låtsas om att dom har rätt. För så är reglerna i "Byråkrati."

Ibland är livet hårt, och vi alla dealar med våra svåra perioder på olika sätt, och personligen så sjunker min produktionsnivå, och det som drabbas först är såklart bloggen. Mest för att jag har en slags policy att inte skriva för mycket great stories om mitt privatliv. Men så kommer man till den där punkten att nånting måste hända och en förändring i vardagen är nödvändig. Där är jag nu, och det första som drabbas är såklart bloggen.
Jag har, återigen, försatt mig i en ekonomisk knipa, svikit mig själv och dom omkring mig som hjälpt mig förut. Jag har vart lamslagen av panik ett tag nu, men imorn är det dags att ta tag i saker och ting, och det kommer bli måndagen av måndagar, alltså svårsmälta ångestuppdrag som innefattar skatteverket och socialen. Igen. Sisyfos.
Det svåra är egentligen att hitta någon slags motivering. Jag känner mig så besegrad och förlorad på något sätt. Men jag har ett hopp, ett mål och en dröm, allt relativt realistiskt. Dom är som följande i repsektive ordning: att så småningom komma tillfreds med mig själv; att lösa mina ekonomsika problem som kedjar fast mig i den vardag jag inte trivs med; att till sist lyckas komma iväg, där jag kan leva och vara utan att behöva låtsas om som jag vill passa in den samhällsbild som råder här.
Det är en massa tid och arbete tills dess. Men med en greppbar tidsplan och en klar bild över vad som behöver göras så tror jag att jag kan växa upp, bli vuxen. Fast på mina villkor.

Varför visar dom knappt något vetenskapligt på Kunskapskanalen? Vad blev det av den liksom?

När ska jag bli FRISK!? Seriöst. Jag är trött på att låta som ett fyllo när jag pratar, och att det alltid smakar äckligt i min mun. Jag har ingen matlust. Jag vill kunna jobba igen liksom.
Alla är typ sjuka nu, skapligt annoying. Och så har det det plötsligt blivit omänskligt kallt.
Jag håller på att få smärre panik för krånglet med att fixa studentlägenhet samt att jag inte fyllt i och skickat in mina CSN-papper, för jag fattar mig inte på hur man ska göra. Framförhållarn!
Så ska 2009 bli ett dramafritt år tydligen. Vi får väl se hur det går, men jag är på och ska jag göra så gott jag kan.

Visserligen är influensan över, men the aftermath är nästan värre än själva sjukdomen. Min mage har fått frispel, jag blöder näsblod och min hals har svullnat igen till den punkt att den blivit oanvändbar. Jag kan inte prata, inte hosta, knappt svälja, knappt andas.
Jag vet snart inte riktigt vart jag ska ta vägen alltså.

Som så många andra firanden är jag ofta bitter över nyår, all överskattning och förhållandevis dålig utdelning. Många gånger har jag tänkt bojkotta festandet helt, men det har självklart aldrig blivit av. Förutom det nyåret som just passerat. Jag hade inte mycket till val.
Sofia är hemrest till Tierp över jul och nyår, så jag har fri tillgång till hennes lägenhet ifall jag skulle behöva sova borta nån dag. Så där var ett bra ställe att sätta mig själv i karantän, tyckte jag. Eftersom jag drabbades av självaste influensan. På självaste nyårsafton. Vilket jävla skämt.
Som tur är kom min kära moder in med en påse innehållandes diverse mediciner, så jag lyckades hålla nere sjukan på en hanterbar nivå. Fast jag kunde knappt röra mig ur sängen. Och datorn hade Fia tagit med sig, så min enda kontakt med omvärlden var min mobiltelefon - som snart skulle dö. Som tur är hann jag få tag i Robin så han kom förbi och lånade ut sin laddare innan han drog vidare på den förfest jag skulle förgyllt med min awesomeness.
Så jag kunde i alla fall smsa runt med folk fram till strax innan tolvslaget. Sen gick det inte att smsa någon på en timme typ.

På nyårsdagen mådde jag bättre och kunde till och med äta en hel pizza till frukost.
Däremot störde jag mig på hostan och tog en till dos av den morfinbaserade hostmedicinen efter åtta på kvällen. Det skulle jag inte gjort. Förutom en vansinnig träningsvärk av allt hostande, så var jag även hungrig, så jag begav mig till Ica. På vägen började en obeskrivlig smärta jag kände igen sen gammalt gro i övre delen av magen. Sist jag kände denna smärta var sist jag tog för mycket av ovannämnda hostmedicin. Så jag fick försöka gå hem igen, och det var knappt att jag klarade det tror jag. Jag somnade med en nyansrik och flerbottnad smärta i magen.

Idag mår jag mycket bättre och har lyckats tagit mig hem till Jonas igen. Det känns som jag vart med i Robinsson, jag har vart avskuren från omgivningen, mått skit och vart hungrig och nu är jag tillbaka och helt skäggig.

Idag är det söndag och jag är själv hemma. Jag har vart det nästan hela dagen också. Det börjar bli tråkigt.
Helgens drama ligger kvar och skaver i bakhuvudet och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka ibland.
Något att göra borde jag försöka hitta på i alla fall. Typ gå till Ica, köpa något gott att dricka och sätta mig och glo på film kanske. Själv.
Uh, jag känner mig så ensam.

Ännu en helg som känns mer eller mindre bortkastad, inte för att jag inte haft kul - för det har jag, jag har gjort precis vad jag ville. Men för att det inte funnits plats för att inte göra nånting alls och ladda upp batterierna. Ännu en söndag lägger jag mig alldeles för sent för att orka vara positiv för den kommande veckan, och framförallt måndagen.
När jag inte har all tid i världen längre så märker jag hur mycket jag slösar på den. Jag slösar på allt. I alla fall tid, och pengar. Och relationer. Bränner broar. Ja jösses. Vad ska jag ta mig till, tänker jag nästan varje dag. Men längre än tanke kommer jag aldrig, för sen ska man jobba och prestera och passa in i systemet och allt det där, så då är det locket på, och skjuta allt åt sidan. Annars skulle jag knäckas totalt.
Så när jag slösat på allt så står jag där med ingenting kvar åt bara mig.

Jag gillar mitt jobb, men jag hatar att jobba. Annars funkar det bra. Den värsta biten är, som med alla annat, att få tummen ur. I det här fallet, att gå upp på morgonen och komma iväg.
När jag väl är ledig känns det som att man slösar bort tiden och inte är ledig, typ festar och blir bakfull eller gör en massa andra saker som ska behöva göras. Istället för att bara ta det lugnt.
Och drama. En massa drama. Smågrejer, stora grejer, och inga grejer alls. Känns som allt och alla borde ta ett djupt andetag och räkna till tio innan, ja, innan allt. Även jag, antar jag.
Ensamhet och längtan. För någon som finns men som inte passar in i ens liv, i ens tid och ens rum. Och efter någon som passar perfekt, men som inte finns.
Frustration och prestationsångest. För att göra något åt ovanstående ensamhet och längtan. Det här med att ragga är inte min starka sida.
Less less less.

Idag har jag vart sjukt irriterad. Speciellt på förmiddagen.
Saker som irriterat mig idag:
Att inte ha råd med buss så jag måste gå 3 km till jobbet i vinterkyla med blött hår.
Att jag måste vara ute på firman, själv med Stellan dessutom.
Tommy och Otto var och installerade på McDonald's på Marieberg, varför två utbildade, när en praktikant lika gärna kan assistera den som står på stegen.
Radion på jobbet bestämde sig för att inte få någon klar signal till P3 precis idag.
Det gick inte att koppla in min iPod av någon anledning, insignalen var typ löjligt låg.
Jag var tvungen att lyssna på brusradio i alla fall.
Antennsladden till bodypacksens sändare är sjukt lång och sjukt styv, vilket innebär en enorm frustration att försöka linda ihop den på ett vettigt sätt.
Jag är, och har varit i ett par dagar, helt sjukt torr om läpparna.
Det var reklam för P3-humorprogrammet "Mammas nya kille" som är helt oändligt dåligt - kärnan i alla sketcher är att alla pratar men konstig röst och "rolig" dialekt. Fyfan vad jag hatar det programmet.

Sen har jag blivit irriterad, och besviken på eftermiddagen också. Det här med planer och löften om att ringa är inget som Mia lägger vikt vid. Eller det faktum att jag inte har sms-pengar att svara för.
Suck.