Filmjul.
Efter en mycket bra julafton så rundade jag, Patrik och Sandra av kvällen med ett litet filmmaraton.
Vi inledde med Daft Punks anime-musikal/rock opera Interstella 5555. Jag har länge viljat se den, men aldrig vart på humör att leta upp den och ta mig tid att kolla på den ordentligt. Så jag var taggad och hade höga förhoppningar. Men jag blev inte besviken. Den var sjukt snygg och så jävla, typ, häftig hela tiden, plus att storyn var fullspäckad. Det hände hela tiden nånting = SPAM. Jag gillar spam. Det var en bra film.
Sen kollade vi på Aladdin, och jag skulle prompt ha den på engelska. För det blirt så mycket bättre så. Anden är typ min favoritkaraktär ever. Han är så random och, just det, spammig.
Vi avslutade med March of the Penguins, en till film jag viljat se länge, men aldrig fått tummen ur att göra det. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av att se pingviner på vandring. Den var ju helt klart fascinerande och vacker att se på, men lite menlös.
Sen bestämde sig Sandra och Patrik sig för att dra sig hemåt. Jag hade däremot hittat en film jag aktivt letat efter sen den hade premiär i USA - Choke! Så var det ju det härt problemet med filmatisering av en bok man älskar. Det går itne att döma den rättvist, därför blir man ofta, som jag blev i det här exemplet, besviken. Trots att filmen var ganska bra.
I morse kollade jag på Dig!, en dokumentär om banden The Brian Jonestown Massacre och The Dandy Warhols, två band jag har blivit lite smått förälskade i på senare tid. Den var bra, även om man inte vet vilka banden är, eller gillar musiken, för alla intriger och allt tjafs och droger och rock n roll. Awesome!
Sen ska jag se Lock, Stock, and Two Smoking Barrels, och Snatch.
God fortsättning!
Vi inledde med Daft Punks anime-musikal/rock opera Interstella 5555. Jag har länge viljat se den, men aldrig vart på humör att leta upp den och ta mig tid att kolla på den ordentligt. Så jag var taggad och hade höga förhoppningar. Men jag blev inte besviken. Den var sjukt snygg och så jävla, typ, häftig hela tiden, plus att storyn var fullspäckad. Det hände hela tiden nånting = SPAM. Jag gillar spam. Det var en bra film.
Sen kollade vi på Aladdin, och jag skulle prompt ha den på engelska. För det blirt så mycket bättre så. Anden är typ min favoritkaraktär ever. Han är så random och, just det, spammig.
Vi avslutade med March of the Penguins, en till film jag viljat se länge, men aldrig fått tummen ur att göra det. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av att se pingviner på vandring. Den var ju helt klart fascinerande och vacker att se på, men lite menlös.
Sen bestämde sig Sandra och Patrik sig för att dra sig hemåt. Jag hade däremot hittat en film jag aktivt letat efter sen den hade premiär i USA - Choke! Så var det ju det härt problemet med filmatisering av en bok man älskar. Det går itne att döma den rättvist, därför blir man ofta, som jag blev i det här exemplet, besviken. Trots att filmen var ganska bra.
I morse kollade jag på Dig!, en dokumentär om banden The Brian Jonestown Massacre och The Dandy Warhols, två band jag har blivit lite smått förälskade i på senare tid. Den var bra, även om man inte vet vilka banden är, eller gillar musiken, för alla intriger och allt tjafs och droger och rock n roll. Awesome!
Sen ska jag se Lock, Stock, and Two Smoking Barrels, och Snatch.
God fortsättning!
Den långa vägen hem.
Igår kväll skulle jag och Patrik spela skivor på Onsdagsklubben OK! på Stället. Vi kom som vanligt iväg i senaste laget, och påväg ut säger min mobil till mig att batteriet är slut. "Det kommer säkert bli något problem med det här," tänker jag med en axelryckning, och så går vi.
Kvällen flyter på ganska bra, och det blev ganska lyckat på klubben. Jag och Patrik hänger på Jimmy och hans polare på efterfest där man var tvungen att vara tyst. Det var trevligt, men jag är sjukt trött och ska jobba dagen efter, så jag drar mig hemåt ganska snart.
Jonas ena portnyckel har gått sönder, så jag har ingen egen, och portkoden funkar inte efter 21 på kvällen. Klockan är nu 03:04. Så jag ringer honom, för att be honom kasta ut nyckeln, men jag får ingen kopplingston. Då inser jag att mobilen har dött.
"Jaha. Vad gör jag nu då?" tänker jag högt för mig själv. "Vilka alternativ har jag?" Då hör jag ett ljud och kommer just ihåg att jag la märke till en tidningsutdelarvagn runt hörnet på vägen hem. Jag springer dit och tänker att han/hon som delar ut kanske har nyckel eller nåt. Men när jag rundar hörnet ser jag inte ett spår av någon, eller något att dela ut.
Jag inser att Sofia är mitt sista hopp nu. Direkt vänder jag stegen mot Studentgatan och börjar på vägen tänka ut min plan: Är det inte öppet till hennes trapphus får jag knacka på fönstret. Om hon absolut inte skulle vakna, eller om jag inte kunde sova där av någon anledning, så är det bara att gå till stan och vänta på att klockan blir sex, då portkoden börjar fungera igen. Då har jag i alla fall dödat lite tid. Ett worst case-scenario.
Vägen dit är lång, tråkig, kall och hal som fan. Väl framme vid universitetet efter kanske 40 minuter så korsar jag gräsmattan framför området. Mitt i är det ett dike, och jag funderar om det är värt att ta risken att försöka ta sig över, annars blir det en himla omväg. Jag resonerar att det skulle vara så pass typiskt om jag blev blöt att oddsen för att jag skulle lyckas klanta mig var ganska låga. Men det är klart jag plaskar rakt ner i vattnet, och skvätter ner min andra sko. Så nu hade jag även blöta fötter.
När jag kommer fram har turen vänt, och det är öppet till Sofias trapphus. Det är bara att ringa på, så kommer hon ut ganska direkt. Hon hade själv kommit hem för fem minuter sen.
Kvällen flyter på ganska bra, och det blev ganska lyckat på klubben. Jag och Patrik hänger på Jimmy och hans polare på efterfest där man var tvungen att vara tyst. Det var trevligt, men jag är sjukt trött och ska jobba dagen efter, så jag drar mig hemåt ganska snart.
Jonas ena portnyckel har gått sönder, så jag har ingen egen, och portkoden funkar inte efter 21 på kvällen. Klockan är nu 03:04. Så jag ringer honom, för att be honom kasta ut nyckeln, men jag får ingen kopplingston. Då inser jag att mobilen har dött.
"Jaha. Vad gör jag nu då?" tänker jag högt för mig själv. "Vilka alternativ har jag?" Då hör jag ett ljud och kommer just ihåg att jag la märke till en tidningsutdelarvagn runt hörnet på vägen hem. Jag springer dit och tänker att han/hon som delar ut kanske har nyckel eller nåt. Men när jag rundar hörnet ser jag inte ett spår av någon, eller något att dela ut.
Jag inser att Sofia är mitt sista hopp nu. Direkt vänder jag stegen mot Studentgatan och börjar på vägen tänka ut min plan: Är det inte öppet till hennes trapphus får jag knacka på fönstret. Om hon absolut inte skulle vakna, eller om jag inte kunde sova där av någon anledning, så är det bara att gå till stan och vänta på att klockan blir sex, då portkoden börjar fungera igen. Då har jag i alla fall dödat lite tid. Ett worst case-scenario.
Vägen dit är lång, tråkig, kall och hal som fan. Väl framme vid universitetet efter kanske 40 minuter så korsar jag gräsmattan framför området. Mitt i är det ett dike, och jag funderar om det är värt att ta risken att försöka ta sig över, annars blir det en himla omväg. Jag resonerar att det skulle vara så pass typiskt om jag blev blöt att oddsen för att jag skulle lyckas klanta mig var ganska låga. Men det är klart jag plaskar rakt ner i vattnet, och skvätter ner min andra sko. Så nu hade jag även blöta fötter.
När jag kommer fram har turen vänt, och det är öppet till Sofias trapphus. Det är bara att ringa på, så kommer hon ut ganska direkt. Hon hade själv kommit hem för fem minuter sen.
