Johannes Dude

Det verkar som 2008 går ut med en bang!

Alla har sina problem, av olika karaktär och magnitud. Vissa har problem som kan kännas större och mer problematiska än ens egna, men jag tycker inte man ska jämföra problem. Problem är alltid problem liksom.
Men så finns det dom som har problem som är i en helt annan klass. Och det man gör då är inte att nervärdera sina egna problem, utan att använda perspektivet som kommer med. Omvärdera, avkomplicera.
Och då ställer jag frågan, vad är lite drama mot en tragedi?

Efter en mycket bra julafton så rundade jag, Patrik och Sandra av kvällen med ett litet filmmaraton.
Vi inledde med Daft Punks anime-musikal/rock opera Interstella 5555. Jag har länge viljat se den, men aldrig vart på humör att leta upp den och ta mig tid att kolla på den ordentligt. Så jag var taggad och hade höga förhoppningar. Men jag blev inte besviken. Den var sjukt snygg och så jävla, typ, häftig hela tiden, plus att storyn var fullspäckad. Det hände hela tiden nånting = SPAM. Jag gillar spam. Det var en bra film.
Sen kollade vi på Aladdin, och jag skulle prompt ha den på engelska. För det blirt så mycket bättre så. Anden är typ min favoritkaraktär ever. Han är så random och, just det, spammig.
Vi avslutade med March of the Penguins, en till film jag viljat se länge, men aldrig fått tummen ur att göra det. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av att se pingviner på vandring. Den var ju helt klart fascinerande och vacker att se på, men lite menlös.
Sen bestämde sig Sandra och  Patrik sig för att dra sig hemåt. Jag hade däremot hittat en film jag aktivt letat efter sen den hade premiär i USA - Choke! Så var det ju det härt problemet med filmatisering av en bok man älskar. Det går itne att döma den rättvist, därför blir man ofta, som jag blev i det här exemplet, besviken. Trots att filmen var ganska bra.
I morse kollade jag på Dig!, en dokumentär om banden The Brian Jonestown Massacre och The Dandy Warhols, två band jag har blivit lite smått förälskade i på senare tid. Den var bra, även om man inte vet vilka banden är, eller gillar musiken, för alla intriger och allt tjafs och droger och rock n roll. Awesome!
Sen ska jag se Lock, Stock, and Two Smoking Barrels, och Snatch.
God fortsättning!

Jag vet att hela globala uppvärmningen och växthuseffekten är fucked up, men jag som avskyr snö och kyla så tycker att vintervädret hittills har vart väldigt skönt; varmt för att vara december och ingen snö! I måndags var morgonen jättevacker och vädret var jättefint. Det verkade som om jag skulle få min snöfria jul till slut.
Men.
Så vaknar jag idag, på julaftonsmorgon och ut genom fönstret ser jag, som ett klyschigt julmirakel så ligger det ett tunt snötäcke över stan. Som om man ska skina upp och ropa "jaa julen är räddad!" Haha. Men jag är inte bitter.
Nu är det i alla fall julafton till slut. Så nu ska jag upp och ta tag i det här. Göra det bästa av situationen. Det kommer bli trevligt känner jag på mig.
Så ja, god jul på er kära läsare.

Fuck yeah, At the Throne of Judgment har bestämt sig för att inte lägga ner i alla fall. Dom ska till och med släppa nytt.
Så precis som From the Shallows så har jag nu ett till album att se fram emot, som förmodligen kommer ta grymt lång tid för, tack vare omständigheterna banden i fråga arbetar under. Bitterljuvt måste jag säga.

I'll demonstrate this decree
I will throw his body
INTO THE SEAS

Så mycket julefrid har inte infunnit sig på sistone. Kanske för att det är en myt, men nu ska jag inte vara sån.
Idag ska jag på jullunch med jobbet. Jag är lite nervös och fundersam, jag vet inte hur det där funkar. Ska man ta med sig pengar? Ska man vara finare klädd än arbetsklädd?
Sen på onsdag är det ju själva julafton, som jag har lyxen att fira hos Sandras föräldrar. Det kan bli awesome.
Och så ska vi festa i dagarna tre. Sen är julen över. Äntligen! Den har visserligen inte kännts alls lika lång i år som tidigare, men det ska ändå bli skönt att vara klar med skiten. Sen är det bara nyår kvar, sen är det 2009.
Då blir det nya tag.

Men. Nu gjorde jag precis tvärtom mot vad jag bestämde för att inte göra. Nu ska jag rycka upp mig. Sluta gnälla.
Jag ska kolla på film och njuta av att vara själv hemma, det är inte så ofta det blir så.

Idag är det söndag och jag är själv hemma. Jag har vart det nästan hela dagen också. Det börjar bli tråkigt.
Helgens drama ligger kvar och skaver i bakhuvudet och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka ibland.
Något att göra borde jag försöka hitta på i alla fall. Typ gå till Ica, köpa något gott att dricka och sätta mig och glo på film kanske. Själv.
Uh, jag känner mig så ensam.

Det är inte många saker jag är bra på, och det är mest dåliga saker jag är bra på. Kanske för att det är lättare och mindre jobb att göra dåliga saker. Men egentligen kan jag vara ganska bra, något som jag börjat syssla med efter jag vart som sämst.
Men när väl gör dåliga saker, gör jag det ordentligt och jag tappar självrespekten i takt med att dom runt mig tappar sin respekt för mig.
Men en dålig sak ska jag inte vara bra på nu för tiden i alla fall, och det är att tycka synd om mig själv och gnälla om det. Jag får helt enkelt skylla mig själv och jobba hårt, för förlåt i ord har ingen betydelse om det inte finns något förlåt i en handling.

Tänk vad buddhistisk jag låter när jag är positiv!

j.:
ska vi göra något? jag har tråkigt
patrik:
visst. vad ska vi göra?
j.:
vet inte
j.:
det finns inget att göra
j.:
när man inte har pengar
patrik:
ptja, nä inte så mycket.
j.:
ska vi skita i det? haha
patrik:
ja vafan. finns ju inte så mycket att göra ju
j.:
haha okej
patrik:
mm
j.:
fan vad bra vi är
patrik:
nä vi är fan sämst

Ännu en helg som känns mer eller mindre bortkastad, inte för att jag inte haft kul - för det har jag, jag har gjort precis vad jag ville. Men för att det inte funnits plats för att inte göra nånting alls och ladda upp batterierna. Ännu en söndag lägger jag mig alldeles för sent för att orka vara positiv för den kommande veckan, och framförallt måndagen.
När jag inte har all tid i världen längre så märker jag hur mycket jag slösar på den. Jag slösar på allt. I alla fall tid, och pengar. Och relationer. Bränner broar. Ja jösses. Vad ska jag ta mig till, tänker jag nästan varje dag. Men längre än tanke kommer jag aldrig, för sen ska man jobba och prestera och passa in i systemet och allt det där, så då är det locket på, och skjuta allt åt sidan. Annars skulle jag knäckas totalt.
Så när jag slösat på allt så står jag där med ingenting kvar åt bara mig.

Oväntade besök minsann. Och spioner kanske?
Hursomhelst. Nu går det verkligen upp och ner. Och mer drama. Och jag vet inte vad jag tycker och tänker som det är nu.
Men orättvis är jag faktiskt inser jag. Och feg. Och vad trött jag blir på mig själv.
Och nu vet jag inte vad jag har att möta.
Men det får räcka så.

Ojdå. Det där var ju inte så planerat kanske. Men nu är det så. Lika bra kanske.

Åh, From the Shallows har ÄNTLIGEN börjat göra lite väsen av sig. Dom har lagt upp teaser från fem nya låtar på deras myspace. Det är bara koncept utan sång tyvärr, men fan vad tungt och melodiskt det är. I like.
Sen fick jag tummen ur och laddade ner Hammarin & Robins ep också. Vilket eget sound dom har alltså.
Slutligen har jag även fixat hem Glasvegas platta, och my god, vilket hjärteskärande vackert album det är. Av någon anledning fick jag svälja min stolthet lite när jag till slut bestämde mig för att ge den en chans. Jag vet inte varför, men jag trodde av principskäl att jag inte skulle tycka om den. Men man ska ju lyssna på sina känslor, och det gjorde jag rätt i. Jag känner mig lite förälskad i den.
Så, musikmässigt är jag nöjd.

Bortprioritera mig, gör det. Men var ärlig med det. Säg det till mig. Låt mig inte tro att jag sitter på någon slags prio.
Ring mig om du vill göra det, inte för att du borde. Och om inte, säg det då till mig.
Tyck om mig. Engagera dig.
Eller inte. Gör nånting bara.
Men håll inte på och låtsas om som ingenting. Ta något ansvar någon gång. Stå för något.

Jag gillar mitt jobb, men jag hatar att jobba. Annars funkar det bra. Den värsta biten är, som med alla annat, att få tummen ur. I det här fallet, att gå upp på morgonen och komma iväg.
När jag väl är ledig känns det som att man slösar bort tiden och inte är ledig, typ festar och blir bakfull eller gör en massa andra saker som ska behöva göras. Istället för att bara ta det lugnt.
Och drama. En massa drama. Smågrejer, stora grejer, och inga grejer alls. Känns som allt och alla borde ta ett djupt andetag och räkna till tio innan, ja, innan allt. Även jag, antar jag.
Ensamhet och längtan. För någon som finns men som inte passar in i ens liv, i ens tid och ens rum. Och efter någon som passar perfekt, men som inte finns.
Frustration och prestationsångest. För att göra något åt ovanstående ensamhet och längtan. Det här med att ragga är inte min starka sida.
Less less less.

Slentrianmoralisk.

Det här med motivation.
Det tar emot med hela kroppen.
Jag vill inte gå upp.
Jag vill inte ut.
Jag vill inte jobba.
Jag måste.
Jag måste.
Jag måste.

Och förresten, vad är grejen med att jag blir så låst på skönheter i nuläget? Jag blir helt besatt av alla fina tjejer runt omkring mig. Jag kan inte sluta titta, eller sluta tänka på dom. Och det är inte en eller två. Dom finns överallt. Dom går där och tar min uppmärksamhet. Förmodligen utan att själva ens märka något.
Ja, vad ska man göra egentligen? Vissa är ju bara så fina att det inte går att inte ryckas med. Jag är lättcharmad antar jag. Det är lite samma sak med Wonder Girls som jag börjat lyssna på. Jag blir som trollbunden av deras charm.

Det gick på ett ungefär såhär:

Patrik: "Alltså, 29 cl, vad är det för jävla mått egentligen?"
Jag: "Du kan vara ett mått! En Patrik liksom."
Patrik: "Hur mycket är en Patrik?"
Jag: "Det är typ 29 cl."
Patrik: "Minst! Typ sju."

Inatt jag gick hem före Jonas från Satin. Vi har bara en nyckel till porten, så han skulle ringa mig så skulle jag slänga ner nyckeln till honom.
Tyvär så stendäckade jag. Prick 07.30 vaknade jag med ett ryck och kollade min mobil. 3 missade samtal från Jonas. Förlåt Jonas.

I år upplever jag en julkänsla. Något jag inte känt sen jag var väldigt liten. På någon vänster upptäckte jag väldigt tidigt att julen var lurendrejeri, löften om god stämning och varmhjärtad godhet, en tid på året att vara tillsammans med nära och kära och bara ha det fint. Fast under täckmanteln fanns stress, måsten, girighet, ångest, ensamhet och en massa andra otrevligheter. Julen var ännu en sak som poserade som nånting annat - guld och gröna ängar - men som sen visade sig vara en intensiv period av negativa känslor.
Länge har jag tyckt att julen bara har vart allt det där, som om man absolut inte kunde njuta av dom goda egenskaper den erbjöd också. Om jag ignorerade allt det goda, så skulle jag inte drabbas av det onda, antar jag mitt resonemang var. Men i år har jag faktiskt en känsla i magen och en längtan efter det här myset som ska vara. Hur det nu kommer sig.
Men ändå, liksom varje år, så infinner sig även en abstrakt och intensiv sorg i mitt hjärta också. Men i år kan det kanske kännas lite lättare.