Johannes Dude

Oväntade besök minsann. Och spioner kanske?
Hursomhelst. Nu går det verkligen upp och ner. Och mer drama. Och jag vet inte vad jag tycker och tänker som det är nu.
Men orättvis är jag faktiskt inser jag. Och feg. Och vad trött jag blir på mig själv.
Och nu vet jag inte vad jag har att möta.
Men det får räcka så.

Ojdå. Det där var ju inte så planerat kanske. Men nu är det så. Lika bra kanske.

Bortprioritera mig, gör det. Men var ärlig med det. Säg det till mig. Låt mig inte tro att jag sitter på någon slags prio.
Ring mig om du vill göra det, inte för att du borde. Och om inte, säg det då till mig.
Tyck om mig. Engagera dig.
Eller inte. Gör nånting bara.
Men håll inte på och låtsas om som ingenting. Ta något ansvar någon gång. Stå för något.

Slentrianmoralisk.

Det här med motivation.
Det tar emot med hela kroppen.
Jag vill inte gå upp.
Jag vill inte ut.
Jag vill inte jobba.
Jag måste.
Jag måste.
Jag måste.

Och förresten, vad är grejen med att jag blir så låst på skönheter i nuläget? Jag blir helt besatt av alla fina tjejer runt omkring mig. Jag kan inte sluta titta, eller sluta tänka på dom. Och det är inte en eller två. Dom finns överallt. Dom går där och tar min uppmärksamhet. Förmodligen utan att själva ens märka något.
Ja, vad ska man göra egentligen? Vissa är ju bara så fina att det inte går att inte ryckas med. Jag är lättcharmad antar jag. Det är lite samma sak med Wonder Girls som jag börjat lyssna på. Jag blir som trollbunden av deras charm.

Det gick på ett ungefär såhär:

Patrik: "Alltså, 29 cl, vad är det för jävla mått egentligen?"
Jag: "Du kan vara ett mått! En Patrik liksom."
Patrik: "Hur mycket är en Patrik?"
Jag: "Det är typ 29 cl."
Patrik: "Minst! Typ sju."

Inatt jag gick hem före Jonas från Satin. Vi har bara en nyckel till porten, så han skulle ringa mig så skulle jag slänga ner nyckeln till honom.
Tyvär så stendäckade jag. Prick 07.30 vaknade jag med ett ryck och kollade min mobil. 3 missade samtal från Jonas. Förlåt Jonas.

I år upplever jag en julkänsla. Något jag inte känt sen jag var väldigt liten. På någon vänster upptäckte jag väldigt tidigt att julen var lurendrejeri, löften om god stämning och varmhjärtad godhet, en tid på året att vara tillsammans med nära och kära och bara ha det fint. Fast under täckmanteln fanns stress, måsten, girighet, ångest, ensamhet och en massa andra otrevligheter. Julen var ännu en sak som poserade som nånting annat - guld och gröna ängar - men som sen visade sig vara en intensiv period av negativa känslor.
Länge har jag tyckt att julen bara har vart allt det där, som om man absolut inte kunde njuta av dom goda egenskaper den erbjöd också. Om jag ignorerade allt det goda, så skulle jag inte drabbas av det onda, antar jag mitt resonemang var. Men i år har jag faktiskt en känsla i magen och en längtan efter det här myset som ska vara. Hur det nu kommer sig.
Men ändå, liksom varje år, så infinner sig även en abstrakt och intensiv sorg i mitt hjärta också. Men i år kan det kanske kännas lite lättare.

Alltså, tjejer som är fina får inte titta på mig och le om det inte är mer med det. Det får mig nämligen att dö lite.

"Alltså det här är det vitaste vinet jag druckit! Det är ju inte ens gult!"

Från Wikipedia, om dystymi:

"The symptoms of dysthymia are similar to those of major depression, though they tend to be less intense. In both conditions, a person can have a low or irritable mood, lack of interest in things most people find enjoyable, and a loss of energy (not all patients feel this effect). Appetite and weight can be increased or decreased. The person may sleep too much or have trouble sleeping. He or she may have difficulty concentrating. The person may be indecisive and pessimistic and have a negative self-image.
The symptoms can grow into a full blown episode of major depression. This situation is sometimes called "double depression" because the intense episode exists with the usual feelings of low mood. People with dysthymia have a greater-than-average chance of developing major depression.
While major depression often occurs in episodes, dysthymia is more constant, lasting for long periods, sometimes beginning in childhood, as a result a person with dysthymia tends to believe that depression is a part of his or her character."

Varför har du inte dator och msn?

"Are you spying on yourself to find out if you're a bigger douche than you already are?
Because I can save you the time, you are in fact a douche."

Spam spamspam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam spam.

"Den som sig in i leken ger få leken tåla" har jag hört att det heter. Och jag vet inte om jag är med på reglerna i leken, i spelet. Jag tror att jag vill dra mig ur alltså. Vi får se.

Jag är ganska klantig. Speciellt idag. Först tappade jag ett podie (!!) på min högra stortå. Det gjorde ont, men det blev inga bestående skador.
Sen när vi var på Clarion Hotel och riggade för Fashion Pack så råkade jag välta deras garderob, och direkt efter något bord dom hade med sig.
Sen på hotellet, där buffén brukar stå så har dom något slags kokkärl för ägg, där locket verkligen flyger upp om (när) man råkar komma åt det. Det lyckades jag självklart med, så det slog emot spegeln bakom, och det lät högt som fan.
Sen råkade jag spilla vatten på Jonas ritplatta till datorn nu också.
Andra klantigheter jag lyckats med på jobbet:
Nästan slagit i Tommy i huvudet med luckan på lastbilen.
Tippat ner lasthissen när det stått stora, dyra, och framförallt tunga grejer. Fast det gick bra.
Underskattat vikten på en sjukt tung kabelcase, så Tommy nästan blivit överkörd på rampen till den andra lastbilen.
Stackars Tommy, det är oftast han som får råka ut för mina klanterier.
Skärpningsdags?

Idag var jag orolig för att gå upp så här tidigt, innan åtta. Jag var rädd att tid inte existerade så tidigt på dygnet att om jag gick upp så tidigt skulle det bli ett time shift som skulle rubba space time continuumet och hela vår existens skulle implodera och falla sönder.
Men det verkar vara lugnt. Gäsp.