Johannes Dude

Jag gick från att ha noll saker att göra - jag gjorde visserligen saker, men jag behövde egentligen inte - till att ha tusen saker att göra. Så fort man får en sak man måste göra, till exempel jobba, så måste plötsligt planera in alla småsaker man gjorde spontant innan. Som att fika med vänner, till exempel. Från att vara ett infall till ett möte. Och så blir resten av vardagen med. En rad saker man ska hinna med. Från att göra vad som faller en in, till att rationalisera en prioriteringsordning. Från känsla, till förnuft. Jag jämför ofta dualiteter med förhållandet förnuft/känsla.
Förrförra veckan var det SNAP! att styra upp, förra veckan CRANK!, och nu är det dags för SNAP! igen denna vecka. Men sen, efter nästa vecka. Då, då kan jag slappna av. Känna lite.
Det värsta är att jag saknar att vara arbetsfri. Man får höra hela tiden att man mår bäst i att aktivera sig och bla bla. Jag är en slacker av naturen. Visst är det kul att hitta på saker, men jag tycker mycket om att ha tråkigt tillsammans. Bara vara. Och det finns fler som mig, som pressas igenom formen som allmänheten har för uppfattning om vad som är ett värdigt liv. Och det är väl bara att finna sig i det.

Såhär är det; jag vet att jag är full - men jag känner det inte.

patrik 09 nov, 23:55
jag tror jag minns varför vi hade så kul när vi tog bilderna igår. jag tror vi tog upp våra mobiler samtidigt o fotade varandra, tror jag

Haha, Patrik är en så himla bra vän!

Satt i firmabilen med Matte och vi hittade en skiva som vi satte på. Första låten var The Cures Friday I'm In Love, och det var väl ganska passande. Så var det alltså fredag igen och fyfan vad skönt. Extremstressig vecka alltså. Det känns att man lever.
Ikväll måste alla komma på SNAP!, för det är och kommer självklart bli totally awesome, som vanligt.

Hård helg.
Alkohol alltså. Vilken grej. Jag skulle kunna whina om vilken dålig drog det är, och vilka dåliga egenskaper den har. Eller så skulle jag kunna hålla käften och ge fan i att dricka skiten. Men jag struntar i båda.
Men en sak säger jag. Det här med idéer som verkar bra och genomförbara under ruset, och dom löften man lägger i samband med dom. Det är fascinerande, på ett skrämmande sätt. Synd bara att inte kunna stå för sakerna efteråt.
Så någon mustasch blir det inte.

Så gött att vakna till att grannen spelar Rammstein på högsta volym. Eller inte. Fast det var skönt att sova ut. Även om jag var tvungen att somna till den lökiga skräckfilmen Shrooms.
Inatt sov jag hos Sofia igen. Hon har en riktig extrasäng, med ett riktigt täcke. Och jag kände att jag behövde det igår.
Efter onsdagsnatten bravader var jag lagomt mör för den arbetsdag som kom. Jag och Otto fick åka själva till Katrineholm för att ljussätta ett köpcentrum som hade något jippo. Det var kallt och disigt, och liksom min intuition om att min mobil skulle ställa till det för mig i onsdags, så slog min förutspåelse om vädret in; iskalla vindar och snöblaskigt regn. Jag hatar dig, Murphy.
Annars var alla skittrevliga i Katrineholm, och uppskatta verkligen vårat hårda arbete. Det var bra, eftersom vi hade tre timmar att slå ihjäl.
Och alla tjejer var typ skitsnygga. I Katrineholm liksom. Det skulle vart otippat, om jag inte läst Rant av Chuck Palahniuk. Där förklarar han fenomenet ungefär såhär: Dom flesta flyttar ut från småorter när dom ska plugga vidare, eller vill börja jobba. Dom som blir kvar är dom som skaffar barn tidigt. Dom snygga och populära är dom åtrådda, och därför är dom som sexdebuterar tidigt, och därmed löper större risk att bli, eller göra någon gravid. Dom får barn, med snygg-gener, som växer upp i småstaden, och därmed växer genpoolen med snygg-gener.
Men att jobba utomhus i slasksnöregn tar på krafterna, så det var tacksamt att det hade upphört när vi skulle plocka ihop vid nio på kvällen. Förutom att det började hagla lätt efter en stund. Men det gick snabbt att plocka ihop, och strax innan tio var vi på väg ut från stan.
Så jag kände att efter onsdagsnatten, och torsdagens arbete i ovädret så var det ovärt att sova på en oskön bäddsoffmadrass, med en tunn filt i ett påslakan, på golvet i ett iskallt datarum. Så jag ringde Sofia och frågade om det gick bra att sova hos henne. Och det gick det såklart. Tack Sofia.

Jobbar jag, eller praktiserar jag? Jag gör ju jobbet, fast utan dom konsekvenser och förmåner ett riktigt jobb skulle innebära. En lightprodukt - inget skadligt socker, men så smakar det inte riktigt lika gott heller. Men det känns skönt att vara i seriösa sammanhang, som när vi hade möte idag. Men.
Arbetsförmedlingens olika påhitt för dom ungdomar som vart arbetslösa längre än tre månader, som jag fått genomlida minst trefaldigt, har lärt mig, eller snarare inpräntat, hjärntvättat, vissa saker. Hur man ska bete sig inför dom människor som på något sätt har möjlighet att leda en till någon slags sysselsättning. Man ska vara på, framåt. Visa sig hurtig och alert. Stå rak i ryggen och ta ett ordentligt handslag när man hälsar, med en ständig påklistrat självsäker ögonkontakt.
Desperation.
Vad jag inte vet längre är hur fan jag ska förhålla mig annars till, i det här fallet, min chef Stellan, utan att vara Ungdomsslussat arbetssökande. Faktum är att jag har svårt att förhålla mig överhuvudtaget till folk som står utanför den sociala struktur jag och mina vänner befinner oss i. Och jag har insett det på senare tid. Så vad gör man innan man kan göra nåt på riktigt? Man praktiserar. Är med, observerar, lär sig, gör. Men inte på riktigt.
Tills jag har skaffat en ordentlig sysselsättning, egen bostad och en inkomst som inte förutsätter att jag rapporterar varje månad vad jag har gjort, tills dess så tar jag inte livet särskilt seriöst. Tills dess är jag bara en praktikant.

Ja, så har jag en ny blog, igen då. Jag startar en ny av flera anledningar. Dels är jag trött på den krångliga adressen till min nuvarande blog. Dels känns konceptet inaktuellt, plus att den känns numera tematisk - jag kan inte skriva i den om jag inte har någon slags filosofisk uppenbarelse om nånting först.
Så det här är ett nytt, och mer anspråkslöst utlopp för tankar och idéer. Jag kommer skriva mer regelbundet, och mer vardagligt. Fler inlägg, mindre pretantioner. Kör hårt, eller kbk, som man också kan säga.