I will be chasing a starlight.
Our hopes and expectations
black holes and revelations.
black holes and revelations.
The Phar Cyde
Jag har alltid älskat hiphop, en kärlek som glömts lite för alla nya musikaliska förälskelser jag stött på. I slutet av den tid då hiphop och rap var den dominerande genren i mitt lyssnande så var det mest obskyra och mer intressanta än bra stilar och subgenrer. Det som fastnat och återkommit senare är den simpla och genuina samplingsbaserade hiphopen '92-'94.
På senare tid har jag blivit introducerad till en grupp jag missade totalt när det väl begav sig, nämligen The Pharcyde. Rolig, lekfull, och tight rap på avslappade och gungande beats. Ljuv musik för mina öron.
Ingen mindre än Spike Jonze har även gjort en musikvideo till en (av väldigt många) av deras guldkorn, "Drop". Videon är helt sjukt snygg och smart gjord med enkla medel. Bon apetit.
På senare tid har jag blivit introducerad till en grupp jag missade totalt när det väl begav sig, nämligen The Pharcyde. Rolig, lekfull, och tight rap på avslappade och gungande beats. Ljuv musik för mina öron.
Ingen mindre än Spike Jonze har även gjort en musikvideo till en (av väldigt många) av deras guldkorn, "Drop". Videon är helt sjukt snygg och smart gjord med enkla medel. Bon apetit.
Lost-effekten.
Jag började titta på seien True Blood nyligen. Jag har hört nästan uteslutande bra kritik om serien, och har fått den tipsad om flera gånger, men aldrig riktigt kommit till skott med att se den. Sen berättade Per den grundläggande storyn, om vilka omständigheter som rådde, förutom att det var vampyrer med, vilket konstigt nog är det enda jag hittills hört om True Blood. Det fick mig att till slut att tag i att ge serien en ärlig chans.
Till en början var jag överraskad av den oväntade settingen; den Amerikanska södern. Jag hade inte förväntat mig det, men det funkade. Men allt eftersom den första säsongen framskred började jag känna att serien inte var så bra som jag hört att den var. Halvtaskigt skådespeleri, fåniga och emellanåt klyschiga plot devices, krystade karaktärer som är ganska okonsekvent skrivna, och som inte väcker sympati. Upprepande story. Allt för alla handlade om huvudkaraktären, som att världen kretsade kring henne.
Jag slutade titta efter episod 9, men jag fortsatte tänka på serien och storyn. Pratade med folk om den. Tills jag satte mig ner och pinade igenom dom sista avsnitten av säsongen. Jag var tvungen att veta hur det gick, ett slags "bara lite till"-tänk bara för att se vad det blev av allt. Och jag tänkte att det är såhär anhängare till min hatserie Lost rättfärdigar sitt engagemang! "Jo jag vet att det är lame, och spårat ur totalt, att storyn är upprepande och långsökt, att karaktärerna flipfloppar med sina motiv hela tiden, som bara är en av många dåliga plot devices, och att karaktärerna i sig är stereotypa och förutsägbara. Men jag ska bara se hur det går."
Lost-effekten. Likt karaktärerna i serien är man förlorad och borttappad i sitt engagemang, och blir lika desperata som dom. Man ser mellan fingrarna, sväljer större bitar, köper mer. Trots att man är medveten om kvalitén är man inte kritisk på samma avgörande sätt. Man blir själv inkonsekvent.
Denna effekt visar sig i en rad sammanhang. I serietittande är det väldigt frekvent, ta Prison Break (som förövrigt verkar tappa effekten på senare tid), Desperate Housewives, Family Guy, CSI (som jag anser inte har mycket annat än just effekten att erbjuda), och sist men absolut inte minst Simpsons.
Jag har själv upplevt Lost-effekten många gånger. I böcker, tv-spel (Driver, Grandia), filmer (Sagan om Ringen, 40 Year old Virgin) och musik (Silverstein, Venetian Snares). Jag har ändå svårt för fastna i sånt jag inte tycker håller måttet. Och jag uppmuntrar att distansera sig från effektens inflytande, det är befriande. Men jag kan inte lova att jag inte kommer fortsätta kolla på True Blood ändå.
Till en början var jag överraskad av den oväntade settingen; den Amerikanska södern. Jag hade inte förväntat mig det, men det funkade. Men allt eftersom den första säsongen framskred började jag känna att serien inte var så bra som jag hört att den var. Halvtaskigt skådespeleri, fåniga och emellanåt klyschiga plot devices, krystade karaktärer som är ganska okonsekvent skrivna, och som inte väcker sympati. Upprepande story. Allt för alla handlade om huvudkaraktären, som att världen kretsade kring henne.
Jag slutade titta efter episod 9, men jag fortsatte tänka på serien och storyn. Pratade med folk om den. Tills jag satte mig ner och pinade igenom dom sista avsnitten av säsongen. Jag var tvungen att veta hur det gick, ett slags "bara lite till"-tänk bara för att se vad det blev av allt. Och jag tänkte att det är såhär anhängare till min hatserie Lost rättfärdigar sitt engagemang! "Jo jag vet att det är lame, och spårat ur totalt, att storyn är upprepande och långsökt, att karaktärerna flipfloppar med sina motiv hela tiden, som bara är en av många dåliga plot devices, och att karaktärerna i sig är stereotypa och förutsägbara. Men jag ska bara se hur det går."
Lost-effekten. Likt karaktärerna i serien är man förlorad och borttappad i sitt engagemang, och blir lika desperata som dom. Man ser mellan fingrarna, sväljer större bitar, köper mer. Trots att man är medveten om kvalitén är man inte kritisk på samma avgörande sätt. Man blir själv inkonsekvent.
Denna effekt visar sig i en rad sammanhang. I serietittande är det väldigt frekvent, ta Prison Break (som förövrigt verkar tappa effekten på senare tid), Desperate Housewives, Family Guy, CSI (som jag anser inte har mycket annat än just effekten att erbjuda), och sist men absolut inte minst Simpsons.
Jag har själv upplevt Lost-effekten många gånger. I böcker, tv-spel (Driver, Grandia), filmer (Sagan om Ringen, 40 Year old Virgin) och musik (Silverstein, Venetian Snares). Jag har ändå svårt för fastna i sånt jag inte tycker håller måttet. Och jag uppmuntrar att distansera sig från effektens inflytande, det är befriande. Men jag kan inte lova att jag inte kommer fortsätta kolla på True Blood ändå.
Blåneka
För ett tag sen stötte jag på Facebook-gruppen "Blåneka - vägen till framgång" som förespråkar den enkla, men geniala vägen ur, i princip, vilken konflikt som helst. Vad det än är så ska man intala sig själv att inget hänt, förneka in i det sista. Några exempel på när detta grepp tillämpas som tas upp är bland annat:
Säger a-kassan att du inte söker jobb (och har rätt) - blåneka. Du söker visst jobb.
Röker du 20 cigaretter om dagen och folk gnäller - blåneka.
Blir du utkastad från krogen och det kommer ut - blåneka.
Dom beskriver även processen blåneka och stärker dom blånekare som redan är aktiva där ute.
Och inte helt osökt kommer jag att tänka på, vad som måste vara blånekares anthem - "It wasn't Me".
Säger a-kassan att du inte söker jobb (och har rätt) - blåneka. Du söker visst jobb.
Röker du 20 cigaretter om dagen och folk gnäller - blåneka.
Blir du utkastad från krogen och det kommer ut - blåneka.
Dom beskriver även processen blåneka och stärker dom blånekare som redan är aktiva där ute.
Och inte helt osökt kommer jag att tänka på, vad som måste vara blånekares anthem - "It wasn't Me".
In da house!
Som en av arrangörerna för klubben SNAP! så förutsätter många att jag lyssnar aktivt på house och sånt där som vi spelar där, men så är inte fallet. Jag tycker ju det är bra musik och så, funkar bra på krogen osv, men inte så att jag lyssnar på det själv. Det har liksom aldrig tilltalat mig.
Jag har lyssnat en hel del på olika typer av elektronisk musik, men det har mest vart mer intressant än bra kanske. Jag har alltid haft en förkärlek till onödigt invecklad eller svårlyssnad musik, även om det börjat avta mer och mer på senare tid. Men det ligger kvar och har nyligen visat uttryck när Anders presenterade och definierade en subgenre (eller "avart" kanske är mer passande i sammanhanget) till house; nämligen bassline.
Wobble-basgången som jag tidigare förälskade mig i, i dubstepgenren (fast det var ett destruktivt förhållande som inte höll i längden) har mosats ihop med 2-steppiga komp och det osar attityd om det.
Så för första gången sen 90-talet, då mest Etienne de Crécy och Cassius, och annat franskt, så lyssnar jag på house, nu brittiskt och härligt spammigt, som massage på hörselcentrat i hjärnan.
En favoritartist heter passande nog A1 Bassline, och Don Diablo & Example - Hooligans (A1 Bassline Remix) är ett typexempel på house som jag inte bara kan lyssna på, men också älskar. Enjoy.
Jag har lyssnat en hel del på olika typer av elektronisk musik, men det har mest vart mer intressant än bra kanske. Jag har alltid haft en förkärlek till onödigt invecklad eller svårlyssnad musik, även om det börjat avta mer och mer på senare tid. Men det ligger kvar och har nyligen visat uttryck när Anders presenterade och definierade en subgenre (eller "avart" kanske är mer passande i sammanhanget) till house; nämligen bassline.
Wobble-basgången som jag tidigare förälskade mig i, i dubstepgenren (fast det var ett destruktivt förhållande som inte höll i längden) har mosats ihop med 2-steppiga komp och det osar attityd om det.
Så för första gången sen 90-talet, då mest Etienne de Crécy och Cassius, och annat franskt, så lyssnar jag på house, nu brittiskt och härligt spammigt, som massage på hörselcentrat i hjärnan.
En favoritartist heter passande nog A1 Bassline, och Don Diablo & Example - Hooligans (A1 Bassline Remix) är ett typexempel på house som jag inte bara kan lyssna på, men också älskar. Enjoy.
