Lost-effekten.
Jag började titta på seien True Blood nyligen. Jag har hört nästan uteslutande bra kritik om serien, och har fått den tipsad om flera gånger, men aldrig riktigt kommit till skott med att se den. Sen berättade Per den grundläggande storyn, om vilka omständigheter som rådde, förutom att det var vampyrer med, vilket konstigt nog är det enda jag hittills hört om True Blood. Det fick mig att till slut att tag i att ge serien en ärlig chans.
Till en början var jag överraskad av den oväntade settingen; den Amerikanska södern. Jag hade inte förväntat mig det, men det funkade. Men allt eftersom den första säsongen framskred började jag känna att serien inte var så bra som jag hört att den var. Halvtaskigt skådespeleri, fåniga och emellanåt klyschiga plot devices, krystade karaktärer som är ganska okonsekvent skrivna, och som inte väcker sympati. Upprepande story. Allt för alla handlade om huvudkaraktären, som att världen kretsade kring henne.
Jag slutade titta efter episod 9, men jag fortsatte tänka på serien och storyn. Pratade med folk om den. Tills jag satte mig ner och pinade igenom dom sista avsnitten av säsongen. Jag var tvungen att veta hur det gick, ett slags "bara lite till"-tänk bara för att se vad det blev av allt. Och jag tänkte att det är såhär anhängare till min hatserie Lost rättfärdigar sitt engagemang! "Jo jag vet att det är lame, och spårat ur totalt, att storyn är upprepande och långsökt, att karaktärerna flipfloppar med sina motiv hela tiden, som bara är en av många dåliga plot devices, och att karaktärerna i sig är stereotypa och förutsägbara. Men jag ska bara se hur det går."
Lost-effekten. Likt karaktärerna i serien är man förlorad och borttappad i sitt engagemang, och blir lika desperata som dom. Man ser mellan fingrarna, sväljer större bitar, köper mer. Trots att man är medveten om kvalitén är man inte kritisk på samma avgörande sätt. Man blir själv inkonsekvent.
Denna effekt visar sig i en rad sammanhang. I serietittande är det väldigt frekvent, ta Prison Break (som förövrigt verkar tappa effekten på senare tid), Desperate Housewives, Family Guy, CSI (som jag anser inte har mycket annat än just effekten att erbjuda), och sist men absolut inte minst Simpsons.
Jag har själv upplevt Lost-effekten många gånger. I böcker, tv-spel (Driver, Grandia), filmer (Sagan om Ringen, 40 Year old Virgin) och musik (Silverstein, Venetian Snares). Jag har ändå svårt för fastna i sånt jag inte tycker håller måttet. Och jag uppmuntrar att distansera sig från effektens inflytande, det är befriande. Men jag kan inte lova att jag inte kommer fortsätta kolla på True Blood ändå.
Till en början var jag överraskad av den oväntade settingen; den Amerikanska södern. Jag hade inte förväntat mig det, men det funkade. Men allt eftersom den första säsongen framskred började jag känna att serien inte var så bra som jag hört att den var. Halvtaskigt skådespeleri, fåniga och emellanåt klyschiga plot devices, krystade karaktärer som är ganska okonsekvent skrivna, och som inte väcker sympati. Upprepande story. Allt för alla handlade om huvudkaraktären, som att världen kretsade kring henne.
Jag slutade titta efter episod 9, men jag fortsatte tänka på serien och storyn. Pratade med folk om den. Tills jag satte mig ner och pinade igenom dom sista avsnitten av säsongen. Jag var tvungen att veta hur det gick, ett slags "bara lite till"-tänk bara för att se vad det blev av allt. Och jag tänkte att det är såhär anhängare till min hatserie Lost rättfärdigar sitt engagemang! "Jo jag vet att det är lame, och spårat ur totalt, att storyn är upprepande och långsökt, att karaktärerna flipfloppar med sina motiv hela tiden, som bara är en av många dåliga plot devices, och att karaktärerna i sig är stereotypa och förutsägbara. Men jag ska bara se hur det går."
Lost-effekten. Likt karaktärerna i serien är man förlorad och borttappad i sitt engagemang, och blir lika desperata som dom. Man ser mellan fingrarna, sväljer större bitar, köper mer. Trots att man är medveten om kvalitén är man inte kritisk på samma avgörande sätt. Man blir själv inkonsekvent.
Denna effekt visar sig i en rad sammanhang. I serietittande är det väldigt frekvent, ta Prison Break (som förövrigt verkar tappa effekten på senare tid), Desperate Housewives, Family Guy, CSI (som jag anser inte har mycket annat än just effekten att erbjuda), och sist men absolut inte minst Simpsons.
Jag har själv upplevt Lost-effekten många gånger. I böcker, tv-spel (Driver, Grandia), filmer (Sagan om Ringen, 40 Year old Virgin) och musik (Silverstein, Venetian Snares). Jag har ändå svårt för fastna i sånt jag inte tycker håller måttet. Och jag uppmuntrar att distansera sig från effektens inflytande, det är befriande. Men jag kan inte lova att jag inte kommer fortsätta kolla på True Blood ändå.
Kommentarer
Trackback
