Johannes Dude

Så gött att vakna till att grannen spelar Rammstein på högsta volym. Eller inte. Fast det var skönt att sova ut. Även om jag var tvungen att somna till den lökiga skräckfilmen Shrooms.
Inatt sov jag hos Sofia igen. Hon har en riktig extrasäng, med ett riktigt täcke. Och jag kände att jag behövde det igår.
Efter onsdagsnatten bravader var jag lagomt mör för den arbetsdag som kom. Jag och Otto fick åka själva till Katrineholm för att ljussätta ett köpcentrum som hade något jippo. Det var kallt och disigt, och liksom min intuition om att min mobil skulle ställa till det för mig i onsdags, så slog min förutspåelse om vädret in; iskalla vindar och snöblaskigt regn. Jag hatar dig, Murphy.
Annars var alla skittrevliga i Katrineholm, och uppskatta verkligen vårat hårda arbete. Det var bra, eftersom vi hade tre timmar att slå ihjäl.
Och alla tjejer var typ skitsnygga. I Katrineholm liksom. Det skulle vart otippat, om jag inte läst Rant av Chuck Palahniuk. Där förklarar han fenomenet ungefär såhär: Dom flesta flyttar ut från småorter när dom ska plugga vidare, eller vill börja jobba. Dom som blir kvar är dom som skaffar barn tidigt. Dom snygga och populära är dom åtrådda, och därför är dom som sexdebuterar tidigt, och därmed löper större risk att bli, eller göra någon gravid. Dom får barn, med snygg-gener, som växer upp i småstaden, och därmed växer genpoolen med snygg-gener.
Men att jobba utomhus i slasksnöregn tar på krafterna, så det var tacksamt att det hade upphört när vi skulle plocka ihop vid nio på kvällen. Förutom att det började hagla lätt efter en stund. Men det gick snabbt att plocka ihop, och strax innan tio var vi på väg ut från stan.
Så jag kände att efter onsdagsnatten, och torsdagens arbete i ovädret så var det ovärt att sova på en oskön bäddsoffmadrass, med en tunn filt i ett påslakan, på golvet i ett iskallt datarum. Så jag ringde Sofia och frågade om det gick bra att sova hos henne. Och det gick det såklart. Tack Sofia.

Igår kväll skulle jag och Patrik spela skivor på Onsdagsklubben OK! på Stället. Vi kom som vanligt iväg i senaste laget, och påväg ut säger min mobil till mig att batteriet är slut. "Det kommer säkert bli något problem med det här," tänker jag med en axelryckning, och så går vi.
Kvällen flyter på ganska bra, och det blev ganska lyckat på klubben. Jag och Patrik hänger på Jimmy och hans polare på efterfest där man var tvungen att vara tyst. Det var trevligt, men jag är sjukt trött och ska jobba dagen efter, så jag drar mig hemåt ganska snart.
Jonas ena portnyckel har gått sönder, så jag har ingen egen, och portkoden funkar inte efter 21 på kvällen. Klockan är nu 03:04. Så jag ringer honom, för att be honom kasta ut nyckeln, men jag får ingen kopplingston. Då inser jag att mobilen har dött.
"Jaha. Vad gör jag nu då?" tänker jag högt för mig själv. "Vilka alternativ har jag?" Då hör jag ett ljud och kommer just ihåg att jag la märke till en tidningsutdelarvagn runt hörnet på vägen hem. Jag springer dit och tänker att han/hon som delar ut kanske har nyckel eller nåt. Men när jag rundar hörnet ser jag inte ett spår av någon, eller något att dela ut.
Jag inser att Sofia är mitt sista hopp nu. Direkt vänder jag stegen mot Studentgatan och börjar på vägen tänka ut min plan: Är det inte öppet till hennes trapphus får jag knacka på fönstret. Om hon absolut inte skulle vakna, eller om jag inte kunde sova där av någon anledning, så är det bara att gå till stan och vänta på att klockan blir sex, då portkoden börjar fungera igen. Då har jag i alla fall dödat lite tid. Ett worst case-scenario.
Vägen dit är lång, tråkig, kall och hal som fan. Väl framme vid universitetet efter kanske 40 minuter så korsar jag gräsmattan framför området. Mitt i är det ett dike, och jag funderar om det är värt att ta risken att försöka ta sig över, annars blir det en himla omväg. Jag resonerar att det skulle vara så pass typiskt om jag blev blöt att oddsen för att jag skulle lyckas klanta mig var ganska låga. Men det är klart jag plaskar rakt ner i vattnet, och skvätter ner min andra sko. Så nu hade jag även blöta fötter.
När jag kommer fram har turen vänt, och det är öppet till Sofias trapphus. Det är bara att ringa på, så kommer hon ut ganska direkt. Hon hade själv kommit hem för fem minuter sen.

Jobbar jag, eller praktiserar jag? Jag gör ju jobbet, fast utan dom konsekvenser och förmåner ett riktigt jobb skulle innebära. En lightprodukt - inget skadligt socker, men så smakar det inte riktigt lika gott heller. Men det känns skönt att vara i seriösa sammanhang, som när vi hade möte idag. Men.
Arbetsförmedlingens olika påhitt för dom ungdomar som vart arbetslösa längre än tre månader, som jag fått genomlida minst trefaldigt, har lärt mig, eller snarare inpräntat, hjärntvättat, vissa saker. Hur man ska bete sig inför dom människor som på något sätt har möjlighet att leda en till någon slags sysselsättning. Man ska vara på, framåt. Visa sig hurtig och alert. Stå rak i ryggen och ta ett ordentligt handslag när man hälsar, med en ständig påklistrat självsäker ögonkontakt.
Desperation.
Vad jag inte vet längre är hur fan jag ska förhålla mig annars till, i det här fallet, min chef Stellan, utan att vara Ungdomsslussat arbetssökande. Faktum är att jag har svårt att förhålla mig överhuvudtaget till folk som står utanför den sociala struktur jag och mina vänner befinner oss i. Och jag har insett det på senare tid. Så vad gör man innan man kan göra nåt på riktigt? Man praktiserar. Är med, observerar, lär sig, gör. Men inte på riktigt.
Tills jag har skaffat en ordentlig sysselsättning, egen bostad och en inkomst som inte förutsätter att jag rapporterar varje månad vad jag har gjort, tills dess så tar jag inte livet särskilt seriöst. Tills dess är jag bara en praktikant.

Som bekant så har jag numera ett jobb att gå upp till. Eller jobb och jobb. Det är en praktikplats. Men jag jobbar ju inte mindre bara för att jag inte är anställd. Jag jobbar ganska hårt måste jag säga, i alla fall med tanke på hur mycket jag brukar jobba. Vilket är inte alls.
Men seriöst så är det här det hittils mest "knegiga" jobb jag lyckats skaffat mig. Det är mycket lyfta och bära och släpa och hugga i. Jag blir skitig om händerna, och har en gång helt sonika blivit refererad till som "en av Ljus & Nöjes gubbar." Det har alltid fascinerat mig att kroppsarbete automatiskt förpassar en till en gubbe. Snart börjar väl folk kalla mig för mitt efternamn bara.
Idag plockade ner vårat hårda arbete, som tog två och en halv dag att rigga upp, för motormässan som höll hus i Conventum Arena i helgen. Jag skadade mig inte mindre än fem gånger idag:
1. Slog i handen i räcket på trapporna upp till catwalken.
2. Utan att jag märkt det själv har jag skurit mig i den andra handen.
3. Jag slog i smalbenet ashårt i en socapex-hane.
4. Peter dunkade in en lampa (en par-kanna?) helt hårt i mitt huvud.
5. ...Jag vet att jag skadade mig en gång till idag, men nu har jag glömt. Det är säkert för att jag slog huvudet i lampan.
Imorgon ska jag säkert vara ute på firman, då hoppas jag att jag kan få lite fler mindre jobb, som man kan spamma igenom. Typ bygga sladdar, eller skära ut färgfilter. Och hoppas att Louise är där då.

Ja, så har jag en ny blog, igen då. Jag startar en ny av flera anledningar. Dels är jag trött på den krångliga adressen till min nuvarande blog. Dels känns konceptet inaktuellt, plus att den känns numera tematisk - jag kan inte skriva i den om jag inte har någon slags filosofisk uppenbarelse om nånting först.
Så det här är ett nytt, och mer anspråkslöst utlopp för tankar och idéer. Jag kommer skriva mer regelbundet, och mer vardagligt. Fler inlägg, mindre pretantioner. Kör hårt, eller kbk, som man också kan säga.