The intern.
Jobbar jag, eller praktiserar jag? Jag gör ju jobbet, fast utan dom konsekvenser och förmåner ett riktigt jobb skulle innebära. En lightprodukt - inget skadligt socker, men så smakar det inte riktigt lika gott heller. Men det känns skönt att vara i seriösa sammanhang, som när vi hade möte idag. Men.
Arbetsförmedlingens olika påhitt för dom ungdomar som vart arbetslösa längre än tre månader, som jag fått genomlida minst trefaldigt, har lärt mig, eller snarare inpräntat, hjärntvättat, vissa saker. Hur man ska bete sig inför dom människor som på något sätt har möjlighet att leda en till någon slags sysselsättning. Man ska vara på, framåt. Visa sig hurtig och alert. Stå rak i ryggen och ta ett ordentligt handslag när man hälsar, med en ständig påklistrat självsäker ögonkontakt.
Desperation.
Vad jag inte vet längre är hur fan jag ska förhålla mig annars till, i det här fallet, min chef Stellan, utan att vara Ungdomsslussat arbetssökande. Faktum är att jag har svårt att förhålla mig överhuvudtaget till folk som står utanför den sociala struktur jag och mina vänner befinner oss i. Och jag har insett det på senare tid. Så vad gör man innan man kan göra nåt på riktigt? Man praktiserar. Är med, observerar, lär sig, gör. Men inte på riktigt.
Tills jag har skaffat en ordentlig sysselsättning, egen bostad och en inkomst som inte förutsätter att jag rapporterar varje månad vad jag har gjort, tills dess så tar jag inte livet särskilt seriöst. Tills dess är jag bara en praktikant.
Arbetsförmedlingens olika påhitt för dom ungdomar som vart arbetslösa längre än tre månader, som jag fått genomlida minst trefaldigt, har lärt mig, eller snarare inpräntat, hjärntvättat, vissa saker. Hur man ska bete sig inför dom människor som på något sätt har möjlighet att leda en till någon slags sysselsättning. Man ska vara på, framåt. Visa sig hurtig och alert. Stå rak i ryggen och ta ett ordentligt handslag när man hälsar, med en ständig påklistrat självsäker ögonkontakt.
Desperation.
Vad jag inte vet längre är hur fan jag ska förhålla mig annars till, i det här fallet, min chef Stellan, utan att vara Ungdomsslussat arbetssökande. Faktum är att jag har svårt att förhålla mig överhuvudtaget till folk som står utanför den sociala struktur jag och mina vänner befinner oss i. Och jag har insett det på senare tid. Så vad gör man innan man kan göra nåt på riktigt? Man praktiserar. Är med, observerar, lär sig, gör. Men inte på riktigt.
Tills jag har skaffat en ordentlig sysselsättning, egen bostad och en inkomst som inte förutsätter att jag rapporterar varje månad vad jag har gjort, tills dess så tar jag inte livet särskilt seriöst. Tills dess är jag bara en praktikant.
Kommentarer
Trackback
