Johannes Dude

Ibland är livet hårt, och vi alla dealar med våra svåra perioder på olika sätt, och personligen så sjunker min produktionsnivå, och det som drabbas först är såklart bloggen. Mest för att jag har en slags policy att inte skriva för mycket great stories om mitt privatliv. Men så kommer man till den där punkten att nånting måste hända och en förändring i vardagen är nödvändig. Där är jag nu, och det första som drabbas är såklart bloggen.
Jag har, återigen, försatt mig i en ekonomisk knipa, svikit mig själv och dom omkring mig som hjälpt mig förut. Jag har vart lamslagen av panik ett tag nu, men imorn är det dags att ta tag i saker och ting, och det kommer bli måndagen av måndagar, alltså svårsmälta ångestuppdrag som innefattar skatteverket och socialen. Igen. Sisyfos.
Det svåra är egentligen att hitta någon slags motivering. Jag känner mig så besegrad och förlorad på något sätt. Men jag har ett hopp, ett mål och en dröm, allt relativt realistiskt. Dom är som följande i repsektive ordning: att så småningom komma tillfreds med mig själv; att lösa mina ekonomsika problem som kedjar fast mig i den vardag jag inte trivs med; att till sist lyckas komma iväg, där jag kan leva och vara utan att behöva låtsas om som jag vill passa in den samhällsbild som råder här.
Det är en massa tid och arbete tills dess. Men med en greppbar tidsplan och en klar bild över vad som behöver göras så tror jag att jag kan växa upp, bli vuxen. Fast på mina villkor.