Assar.
Alltså jag älskar Razor.
Mermaid Love.
Through the tallest wave
Into outer space
Och nu är det helg! Yaay! <3
Into outer space
Och nu är det helg! Yaay! <3
Pausparanoja.
Ett nytt inslag i min vardagliga rutin är att lägga mig vid ett och kolla på Arkiv X, följt av Ally McBeal som man kan somna till om det är ett tråkigt avsnitt (jag älskar sleep-funktionen på tv'n). Jag vet inte om TV4 har en tumregel att sluta sända reklam i programmen efter två på natten, men det verkar så, då Ally McBeal inte har några reklampauser.
Arkiv X har två tre stycken, jag har inte räknat, men den första är ganska tidigt i avsnittet. Inget att höja ögonbrynen för, man är van vid det här laget. Men så fort det tonar till svart i Ally McBeal, där reklampausen normalt sett brukar inträffa, då flyttas mitt fokus till TV4-loggan uppe i högra hörnet. Något jag tänkt på på senare tid. Man känner på sig att pausen är påväg, men man vet inte med svensk tv, eftersom det är fler pauser i Amerika så blir det några svarta sekunder mellan akter i programmet i fråga ungefär dubbelt så ofta som vi har reklam i Sverige. För att se om det faktiskt kommer bli en paus så tittar jag på kanalens logga, för att se om den försvinner.
Även fast jag vet att jag får se hela Ally McBeal oavbrutet, far mina ögon till tv'ns uppre högra hörn, som en reflex. Och detta gör jag oavsett vilket program, eller kanal jag tittar på. Är det bara jag, eller finns det fler som lider av det här?
Arkiv X har två tre stycken, jag har inte räknat, men den första är ganska tidigt i avsnittet. Inget att höja ögonbrynen för, man är van vid det här laget. Men så fort det tonar till svart i Ally McBeal, där reklampausen normalt sett brukar inträffa, då flyttas mitt fokus till TV4-loggan uppe i högra hörnet. Något jag tänkt på på senare tid. Man känner på sig att pausen är påväg, men man vet inte med svensk tv, eftersom det är fler pauser i Amerika så blir det några svarta sekunder mellan akter i programmet i fråga ungefär dubbelt så ofta som vi har reklam i Sverige. För att se om det faktiskt kommer bli en paus så tittar jag på kanalens logga, för att se om den försvinner.
Även fast jag vet att jag får se hela Ally McBeal oavbrutet, far mina ögon till tv'ns uppre högra hörn, som en reflex. Och detta gör jag oavsett vilket program, eller kanal jag tittar på. Är det bara jag, eller finns det fler som lider av det här?
Rant minute.
Idag är det tydligen Jordens Dag, Earth Day, nånting man firar varje år den 22:a april för att uppmärksamma och uppskatta miljön. Tydligen. Jag har aldrig hört talas om det, men så är jag inte speciellt insatt heller. Jag var tvungen att wikipedia (ett verb som inte alls ligger lika bra i munnen som "googla") det för att få lite klarhet. Förresten så grundades dagen 1970 av en senator vid namn Gaylord Nelson. Haha.
Så en hel dag, ganska snart efter vi haft Earth Hour. Men varför måste vi ha dagar och tidpunkter tillägnade åt viktiga ämnen? Samma sak med galor och jippon för cancer, aids, "barnen i Afrika", och allt annat man kan stå för genom att göra nånting i en kort period, eller visa med en nål, mustasch eller band. Vad som borde uppmuntras är väl en värld där att hjälpa andra eller planeten inte ska vara en ståndpunkt, utan en självklarhet.
Artister som U2 som ställer upp på gratisgalor hit och dit, Madonna som adopterar nån unge från nåt land som har det svårt, företag och organisationer som visar sitt engagemang genom att slå av strömmen, en timme om året. Tro inte att detta är att hjälpa, och tro inte att det räcker för att göra en skillnad. Det är bara till för image och marknadsföring, en tom gest mot dom som verkligen behöver hjälp.
Och som vanligt får dom som syns i media stå som förebild för vad den vanliga människan bör göra. Dom vill att vi ska tro att det räcker att skänka pengar när det finns ett nummer på tv att ringa när nån artist uppträder på en gala. Och vi vill gärna döva vårat samvete, för att slippa tänka på dom som har det värre än oss.
Så en hel dag, ganska snart efter vi haft Earth Hour. Men varför måste vi ha dagar och tidpunkter tillägnade åt viktiga ämnen? Samma sak med galor och jippon för cancer, aids, "barnen i Afrika", och allt annat man kan stå för genom att göra nånting i en kort period, eller visa med en nål, mustasch eller band. Vad som borde uppmuntras är väl en värld där att hjälpa andra eller planeten inte ska vara en ståndpunkt, utan en självklarhet.
Artister som U2 som ställer upp på gratisgalor hit och dit, Madonna som adopterar nån unge från nåt land som har det svårt, företag och organisationer som visar sitt engagemang genom att slå av strömmen, en timme om året. Tro inte att detta är att hjälpa, och tro inte att det räcker för att göra en skillnad. Det är bara till för image och marknadsföring, en tom gest mot dom som verkligen behöver hjälp.
Och som vanligt får dom som syns i media stå som förebild för vad den vanliga människan bör göra. Dom vill att vi ska tro att det räcker att skänka pengar när det finns ett nummer på tv att ringa när nån artist uppträder på en gala. Och vi vill gärna döva vårat samvete, för att slippa tänka på dom som har det värre än oss.
20 million miles of bleakness - human weakness.
Och ute är vädret grumpet och det känns som ett oväder är på g, fast man vet inte säkert.
Lite som det känns just nu i största allmänhet.
Lite som det känns just nu i största allmänhet.
To cool for school.
Lagom till deadlinen skickade jag in min del av labbrapporten för våran fältstudie. Det är alltid så, jag gör det mesta i sista sekund. Jag skulle vilja säga att jag jobbar bäst under press, men det sanningen ligger mer mot att jag jobbar alls under press. Innan dess blir det inte mycket gjort.
Jag fick iväg skiten till slut i alla fall och jag är lika osäker som vanligt. Men det är klart, jag har ju inte skrivit sånt här förut. Men det förväntas av en. Det är ju liksom själva uppgiften. Sen fick vi en annan grupps rapport, som vi ska läsa och ha åsikter om till kommande seminarie. Jag har inga problem mot dom andras kritik, men min egen slår hårt. När jag läser rapporten från den grupp vi blev tilldelad så slår det mig gång på gång att "ja just! DET borde jag skrivit. Och DET borde vart med. Och SÅ borde jag gjort."
Så här har det vart hela kursen, och inte bara med inlämningsuppgifter, utan allting. Hur ska JAG klara det här, JAG tycker det är svårt och bla bla, bla. Det blir tydligare i alla fall vart felet ligger. Det är bara att ta nya tag.
Jag fick iväg skiten till slut i alla fall och jag är lika osäker som vanligt. Men det är klart, jag har ju inte skrivit sånt här förut. Men det förväntas av en. Det är ju liksom själva uppgiften. Sen fick vi en annan grupps rapport, som vi ska läsa och ha åsikter om till kommande seminarie. Jag har inga problem mot dom andras kritik, men min egen slår hårt. När jag läser rapporten från den grupp vi blev tilldelad så slår det mig gång på gång att "ja just! DET borde jag skrivit. Och DET borde vart med. Och SÅ borde jag gjort."
Så här har det vart hela kursen, och inte bara med inlämningsuppgifter, utan allting. Hur ska JAG klara det här, JAG tycker det är svårt och bla bla, bla. Det blir tydligare i alla fall vart felet ligger. Det är bara att ta nya tag.
A friend in need's a friend indeed.
Det råder en lätt kognitiv dissonans hos mig känner jag. Tänk vad man kan lära sig på psykologin.
En kändis på köpet.
Såg att det börjar bli dags för den svenska varianten av bakistv-programmet "I Survived A Japanese Game Show", som självklart får en käck svensk titel, närmare bestämt "Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show!"
Programmet i sig är en dokusåpa där deltagare elimineras i en japanskt knasig gameshow, och det amerikanska orginalet är faktiskt ganska underhållande, på ett stand by-sätt.
Ofta är dokusåpor och liknande mer underhållande på amerikanska, för att ptja, jänkare är ganska dumma i huvudet och har en så konstig inställning. Som om dom är taggad för konflikter. Men svenskar är så svenska och ofta blir det ganska platt och trist. Men det är ju värt en titt på svenska "Japanese Game Show" tänkte jag. Men så såg jag reklamen. "NIO SVENSKA KÄNDISAR!!" Så det blir ingen japansk tv-show (?) för mig.
Varför ska vi i Sverige klämma in kändisar i allt? Wipeout till exempel, som jag såg fram emot (DET ÄR TYP SOM ETT PLATTFORMSSPEL FAST PÅ RIKTIGT! <3). Okej att vi samkör med Norge och Danmark. Men dom har inga kändisar med. Varför ska då vi svenska bli tvingade att se jävla Dogge och Linda Rosing ränna runt och faila mer som personer än i själva programmet? Room Service är ett ganska okej program för att vara inredning. Men nu ska dom ju inreda kändisars bostäder.
Ska jag vara ärlig så kommer jag inte på några fler exempel, även om jag vet att det finns. Jag kommer bara inte på något för stunden. Men jag funderar på varför? Vad är det som gör att tv med kändisar känns mer säkert? Jag är ju inte puckad, jag fattar ju intresset för kändisar. Det är därför program som Let's Dance och is-motsvarigheten finns. Det borde finnas fler såna, där kändisar kunde offra sin värdighet för en skjuts i sin patetiska karriär. Så dom slutade vara med i program för vanliga människor.
Programmet i sig är en dokusåpa där deltagare elimineras i en japanskt knasig gameshow, och det amerikanska orginalet är faktiskt ganska underhållande, på ett stand by-sätt.
Ofta är dokusåpor och liknande mer underhållande på amerikanska, för att ptja, jänkare är ganska dumma i huvudet och har en så konstig inställning. Som om dom är taggad för konflikter. Men svenskar är så svenska och ofta blir det ganska platt och trist. Men det är ju värt en titt på svenska "Japanese Game Show" tänkte jag. Men så såg jag reklamen. "NIO SVENSKA KÄNDISAR!!" Så det blir ingen japansk tv-show (?) för mig.
Varför ska vi i Sverige klämma in kändisar i allt? Wipeout till exempel, som jag såg fram emot (DET ÄR TYP SOM ETT PLATTFORMSSPEL FAST PÅ RIKTIGT! <3). Okej att vi samkör med Norge och Danmark. Men dom har inga kändisar med. Varför ska då vi svenska bli tvingade att se jävla Dogge och Linda Rosing ränna runt och faila mer som personer än i själva programmet? Room Service är ett ganska okej program för att vara inredning. Men nu ska dom ju inreda kändisars bostäder.
Ska jag vara ärlig så kommer jag inte på några fler exempel, även om jag vet att det finns. Jag kommer bara inte på något för stunden. Men jag funderar på varför? Vad är det som gör att tv med kändisar känns mer säkert? Jag är ju inte puckad, jag fattar ju intresset för kändisar. Det är därför program som Let's Dance och is-motsvarigheten finns. Det borde finnas fler såna, där kändisar kunde offra sin värdighet för en skjuts i sin patetiska karriär. Så dom slutade vara med i program för vanliga människor.
