Johannes Dude

Jag måste låtsas för Arbetsförmedlingen, för att sen låtsas för Soc att jag vill och försöker skaffa ett jobb, för att dom ska låtsas tro på mig för att skriva det på ett papper som ger mig en inkomst som låtsas vara tillräckligt för att leva på. Ett spel som kallas byråkrati.
Dålig inställning kallas det, har jag hört. I hela mitt liv. Dålig inställning. Kan mer än vad jag gör. "Det är bara att..." vadå? Rycka upp sig? Gilla läget? Stå ut? Om jag kunde skulle jag. Jag har slutligen insett att det är ett fundamentalt problem jag har, ett problem att respektera och försöka ta tag i. Synd bara att jag hela tiden måste försvara mig, och mitt problem. Eftersom alla inblandade i processen "att hjälpa mig", fortsätter förklara för mig att jag "bara" har dålig attityd. Säger till mig att rycka upp mig, och gilla läget och ändra inställning. Och jag måste låtsas om att dom har rätt. För så är reglerna i "Byråkrati."

Ibland är livet hårt, och vi alla dealar med våra svåra perioder på olika sätt, och personligen så sjunker min produktionsnivå, och det som drabbas först är såklart bloggen. Mest för att jag har en slags policy att inte skriva för mycket great stories om mitt privatliv. Men så kommer man till den där punkten att nånting måste hända och en förändring i vardagen är nödvändig. Där är jag nu, och det första som drabbas är såklart bloggen.
Jag har, återigen, försatt mig i en ekonomisk knipa, svikit mig själv och dom omkring mig som hjälpt mig förut. Jag har vart lamslagen av panik ett tag nu, men imorn är det dags att ta tag i saker och ting, och det kommer bli måndagen av måndagar, alltså svårsmälta ångestuppdrag som innefattar skatteverket och socialen. Igen. Sisyfos.
Det svåra är egentligen att hitta någon slags motivering. Jag känner mig så besegrad och förlorad på något sätt. Men jag har ett hopp, ett mål och en dröm, allt relativt realistiskt. Dom är som följande i repsektive ordning: att så småningom komma tillfreds med mig själv; att lösa mina ekonomsika problem som kedjar fast mig i den vardag jag inte trivs med; att till sist lyckas komma iväg, där jag kan leva och vara utan att behöva låtsas om som jag vill passa in den samhällsbild som råder här.
Det är en massa tid och arbete tills dess. Men med en greppbar tidsplan och en klar bild över vad som behöver göras så tror jag att jag kan växa upp, bli vuxen. Fast på mina villkor.

rotfruktsgratäng, grillad kycklingfilé och bearnaisesås.
8:19 PM Jun 9th from web

Stor, större, störst.
Små, smärre, smärst..?

Jag har alltid älskat hiphop, en kärlek som glömts lite för alla nya musikaliska förälskelser jag stött på. I slutet av den tid då hiphop och rap var den dominerande genren i mitt lyssnande så var det mest obskyra och mer intressanta än bra stilar och subgenrer. Det som fastnat och återkommit senare är den simpla och genuina samplingsbaserade hiphopen '92-'94.
På senare tid har jag blivit introducerad till en grupp jag missade totalt när det väl begav sig, nämligen The Pharcyde. Rolig, lekfull, och tight rap på avslappade och gungande beats. Ljuv musik för mina öron.
Ingen mindre än Spike Jonze har även gjort en musikvideo till en (av väldigt många) av deras guldkorn, "Drop". Videon är helt sjukt snygg och smart gjord med enkla medel. Bon apetit.

Jag började titta på seien True Blood nyligen. Jag har hört nästan uteslutande bra kritik om serien, och har fått den tipsad om flera gånger, men aldrig riktigt kommit till skott med att se den. Sen berättade Per den grundläggande storyn, om vilka omständigheter som rådde, förutom att det var vampyrer med, vilket konstigt nog är det enda jag hittills hört om True Blood. Det fick mig att till slut att tag i att ge serien en ärlig chans.
Till en början var jag överraskad av den oväntade settingen; den Amerikanska södern. Jag hade inte förväntat mig det, men det funkade. Men allt eftersom den första säsongen framskred började jag känna att serien inte var så bra som jag hört att den var. Halvtaskigt skådespeleri, fåniga och emellanåt klyschiga plot devices, krystade karaktärer som är ganska okonsekvent skrivna, och som inte väcker sympati. Upprepande story. Allt för alla handlade om huvudkaraktären, som att världen kretsade kring henne.
Jag slutade titta efter episod 9, men jag fortsatte tänka på serien och storyn. Pratade med folk om den. Tills jag satte mig ner och pinade igenom dom sista avsnitten av säsongen. Jag var tvungen att veta hur det gick, ett slags "bara lite till"-tänk bara för att se vad det blev av allt. Och jag tänkte att det är såhär anhängare till min hatserie Lost rättfärdigar sitt engagemang! "Jo jag vet att det är lame, och spårat ur totalt, att storyn är upprepande och långsökt, att karaktärerna flipfloppar med sina motiv hela tiden, som bara är en av många dåliga plot devices, och att karaktärerna i sig är stereotypa och förutsägbara. Men jag ska bara se hur det går."
Lost-effekten. Likt karaktärerna i serien är man förlorad och borttappad i sitt engagemang, och blir lika desperata som dom. Man ser mellan fingrarna, sväljer större bitar, köper mer. Trots att man är medveten om kvalitén är man inte kritisk på samma avgörande sätt. Man blir själv inkonsekvent.
Denna effekt visar sig i en rad sammanhang. I serietittande är det väldigt frekvent, ta Prison Break (som förövrigt verkar tappa effekten på senare tid), Desperate Housewives, Family Guy, CSI (som jag anser inte har mycket annat än just effekten att erbjuda), och sist men absolut inte minst Simpsons.
Jag har själv upplevt Lost-effekten många gånger. I böcker, tv-spel (Driver, Grandia), filmer (Sagan om Ringen, 40 Year old Virgin) och musik (Silverstein, Venetian Snares). Jag har ändå svårt för fastna i sånt jag inte tycker håller måttet. Och jag uppmuntrar att distansera sig från effektens inflytande, det är befriande. Men jag kan inte lova att jag inte kommer fortsätta kolla på True Blood ändå.

För ett tag sen stötte jag på Facebook-gruppen "Blåneka - vägen till framgång" som förespråkar den enkla, men geniala vägen ur, i princip, vilken konflikt som helst. Vad det än är så ska man intala sig själv att inget hänt, förneka in i det sista. Några exempel på när detta grepp tillämpas som tas upp är bland annat:
Säger a-kassan att du inte söker jobb (och har rätt) - blåneka. Du söker visst jobb.
Röker du 20 cigaretter om dagen och folk gnäller - blåneka.
Blir du utkastad från krogen och det kommer ut - blåneka.

Dom beskriver även processen blåneka och stärker dom blånekare som redan är aktiva där ute.
Och inte helt osökt kommer jag att tänka på, vad som måste vara blånekares anthem - "It wasn't Me".

Som en av arrangörerna för klubben SNAP! så förutsätter många att jag lyssnar aktivt på house och sånt där som vi spelar där, men så är inte fallet. Jag tycker ju det är bra musik och så, funkar bra på krogen osv, men inte så att jag lyssnar på det själv. Det har liksom aldrig tilltalat mig.
Jag har lyssnat en hel del på olika typer av elektronisk musik, men det har mest vart mer intressant än bra kanske. Jag har alltid haft en förkärlek till onödigt invecklad eller svårlyssnad musik, även om det börjat avta mer och mer på senare tid. Men det ligger kvar och har nyligen visat uttryck när Anders presenterade och definierade en subgenre (eller "avart" kanske är mer passande i sammanhanget) till house; nämligen bassline.
Wobble-basgången som jag tidigare förälskade mig i, i dubstepgenren (fast det var ett destruktivt förhållande som inte höll i längden) har mosats ihop med 2-steppiga komp och det osar attityd om det.
Så för första gången sen 90-talet, då mest Etienne de Crécy och Cassius, och annat franskt, så lyssnar jag på house, nu brittiskt och härligt spammigt, som massage på hörselcentrat i hjärnan.

En favoritartist heter passande nog A1 Bassline, och Don Diablo & Example - Hooligans (A1 Bassline Remix) är ett typexempel på house som jag inte bara kan lyssna på, men också älskar. Enjoy.

Alltså jag älskar Razor.

Through the tallest wave
Into outer space

Och nu är det helg! Yaay! <3

Ett nytt inslag i min vardagliga rutin är att lägga mig vid ett och kolla på Arkiv X, följt av Ally McBeal som man kan somna till om det är ett tråkigt avsnitt (jag älskar sleep-funktionen på tv'n). Jag vet inte om TV4 har en tumregel att sluta sända reklam i programmen efter två på natten, men det verkar så, då Ally McBeal inte har några reklampauser.
Arkiv X har två tre stycken, jag har inte räknat, men den första är ganska tidigt i avsnittet. Inget att höja ögonbrynen för, man är van vid det här laget. Men så fort det tonar till svart i Ally McBeal, där reklampausen normalt sett brukar inträffa, då flyttas mitt fokus till TV4-loggan uppe i högra hörnet. Något jag tänkt på på senare tid. Man känner på sig att pausen är påväg, men man vet inte med svensk tv, eftersom det är fler pauser i Amerika så blir det några svarta sekunder mellan akter i programmet i fråga ungefär dubbelt så ofta som vi har reklam i Sverige. För att se om det faktiskt kommer bli en paus så tittar jag på kanalens logga, för att se om den försvinner.
Även fast jag vet att jag får se hela Ally McBeal oavbrutet, far mina ögon till tv'ns uppre högra hörn, som en reflex. Och detta gör jag oavsett vilket program, eller kanal jag tittar på. Är det bara jag, eller finns det fler som lider av det här?

Idag är det tydligen Jordens Dag, Earth Day, nånting man firar varje år den 22:a april för att uppmärksamma och uppskatta miljön. Tydligen. Jag har aldrig hört talas om det, men så är jag inte speciellt insatt heller. Jag var tvungen att wikipedia (ett verb som inte alls ligger lika bra i munnen som "googla") det för att få lite klarhet. Förresten så grundades dagen 1970 av en senator vid namn Gaylord Nelson. Haha.
Så en hel dag, ganska snart efter vi haft Earth Hour. Men varför måste vi ha dagar och tidpunkter tillägnade åt viktiga ämnen? Samma sak med galor och jippon för cancer, aids, "barnen i Afrika", och allt annat man kan stå för genom att göra nånting i en kort period, eller visa med en nål, mustasch eller band. Vad som borde uppmuntras är väl en värld där att hjälpa andra eller planeten inte ska vara en ståndpunkt, utan en självklarhet.
Artister som U2 som ställer upp på gratisgalor hit och dit, Madonna som adopterar nån unge från nåt land som har det svårt, företag och organisationer som visar sitt engagemang genom att slå av strömmen, en timme om året. Tro inte att detta är att hjälpa, och tro inte att det räcker för att göra en skillnad. Det är bara till för image och marknadsföring, en tom gest mot dom som verkligen behöver hjälp.
Och som vanligt får dom som syns i media stå som förebild för vad den vanliga människan bör göra. Dom vill att vi ska tro att det räcker att skänka pengar när det finns ett nummer på tv att ringa när nån artist uppträder på en gala. Och vi vill gärna döva vårat samvete, för att slippa tänka på dom som har det värre än oss.

Och ute är vädret grumpet och det känns som ett oväder är på g, fast man vet inte säkert.
Lite som det känns just nu i största allmänhet.